Konstfotografin känns ibland som den konstlade fotografin. Det visas upp något långsökt, en uppvisning i effektsökeri i all övertydlighet. Därför dröjer dessa bilder sällan kvar i minnet. Motsatsen är dokumentär fotografi, där utsnitt av verkligheten fångas. Då känns fotografin som den rätta konstformen.
Med dessa två utgångspunkter känns det därför så roligt att öppna boken "Interruptions", en katalog till utställningen med samma namn och som nu visas i Kiruna stadshus. Där sker ju ett fruktsamt möte mellan de två, konstfotografin och dokumentärfotografin!
Det är dokumentärt att också arrangera bilder om man utgår från en verklighet, porträttera människor i deras miljö. Det är vad fotograferna Sarah Cooper och Nina Gorfer gör, men sedan gör de konstverk av porträtten, drar bort och tillför, klipper och klistrar.
Det blir porträtt av samekvinnor och så här har vi inte sett samekvinnor förut. Det ligger nära den målade konsten. Ibland hamnar bilderna i riktning surrealism, stundom jugend, kanske också symbolism och barock. Det är något overkligt i denna dokumenterade verklighet.
På bilden "Tintin, Lisa and the Key of Paper" sitter två flickor i röda samiskt smyckade klädedräkter. De är allvarliga och har getts rödlätta kinder. Eller gör de det, sitter de båda tillsammans, eller sammanfogade i efterhand? Vi ser att nyckeln tillfogats, för den är tydligt klippt från en svartvit bild. Och vi undrar vad nyckeln symboliserar, en nyckel till vad, till vuxenlivet?
En annan bild, "Tintin and Lisa in Pattern", visar samma flickor där de ligger på golvet och nu har deras klädedräkter smält samman med vad som kan uppfattas som en trasmatta i samma färger. De är lika allvarliga.
Det är alltså inte strikt dokumentära porträtt. Cooper och Gorfer lägger till och drar ifrån, men utan att tappa fotfästet. Ibland är det rasande fantasifulla bilder, andra gånger sant dokumentära. Och det är inte bara porträtt. Där finns en bildserie, "Repetition of Woman", som är ett collage av kvinnofigurer i samedräkter. De är många och de står på rad i snön mot horisonten. Tankarna går till samekonstnären Britta Marakatt Labbas broderier.
Det är en alldeles förträfflig bok och förträffligast är just porträtten av de 17 kvinnorna. Boken har också annan bildkonst, bland annat en framställning av ILO-konventionen nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk, som Sverige inte skriver under. Här får den först framstå i skarp form, sedan i olika suddiga bilder innan den klarnar något igen.
Sedan till det som inte är lika förträffligt, att boken bara har engelsk text och en del på samiska. Den är bekostad med allmänna medel från landstingsfinansierade Konstmuseet i Norr, som tycks helt obekymrat över att finansiera de båda fotografernas enbart exportinriktade bokverk. Då används inte skattemedlen för det allmännas bästa.
Sedan är det synd att utställningen bara kan ses i Kiruna i Norrbotten. Därefter väntar Fotografiska i Stockholm.