Det är modigt att öppna ett konstgalleri i privat regi och så här förklarar Åsa Morin sitt mod:
– Det här är kommersiellt, men det är inget jag räknar med att överleva på. Det blir ett ben i mitt företag som har fyra ben. Jag jobbar som inredare av offentlig miljö, men sedan har jag min stora passion för konst.
Det var när Åsa Morin fick de nya lokalerna inne på gården på Lejongatan 4 som galleriet föddes.
– Jag behövde förråd, ett kontor och en liten verkstad. Det hittade jag och när jag satt i kontoret och tittade in i verkstaden tänkte jag att här går det att göra ett galleri. Det är för skaldigt som verkstad.
Så det blev ett galleri, som öppnade 30 mars och som nu är inne på tredje utställningen.
– Jag vill visa konst som tidigare inte visats i Norrbotten, visa nya konstnärer både härifrån och från andra delar av landet. Målet med galleriet är att försöka få folk som aldrig köpt ett konstverk att köpa konst, säger Åsa Morin.
Hon har också målsättningen att försöka nå ut till en ny publik.
– Jag vill också ha hit yngre människor, inte bara de som gått i konsthallar i 30 år. Ungdomarna vet kanske inte så mycket om konst, men jag ska få dem att tycka om konst.
Just nu visar Åsa Morin Tomas Nanne-Sandberg, en målare från Stockholm som gick ut Konstfack 2009 och som ställt ut på Liljevalchs, Edsviks konsthall, på Stockholmsgallerier och i Tyskland.
– Vi fick kontakt via Instagram. Åsa kom till Stockholm och besökte mig i ateljén. Det gör inga gallerister, men jag märkte att det funkade mellan oss. Det blev bra.
Tomas Nanne-Sandbergs måleri kan beskrivas som rätlinjigt med tunga färger, det går nästan att känna doften av regnvåt betong om målningarna som han först gjort i akryl med grälla färger och som sedan dämpats med oljefärg.
Motiven är Stockholmsmiljö, ofta tunnelbanestationer, Slussen, Gamla stans tunnelbanestation, Husby.
– Jag har en 30-procentig tjänst som bildlärare. När jag ställde ut på Edsviks konsthall lät jag 150 elever se och skriva om utställningen. Alla tyckte att bilderna var deppiga. Jag blev förvånad, men det är sådana dialoger som är viktiga.
Tomas Nanne-Sandberg målar sitt Stockholm, den ibland lite gråa staden.
– Det här är platser jag besökt och det är miljöer som jag trivs i och känner en värme i. Av en äldre konstnärskollega fick jag rådet att hålla bildvärlden nära mig.
Han beskriver hur han sitter på en plats länge, fångar stämningar, skissar med pastellkrita, kanske också tar ett fotografi.
– Sedan går jag till ateljén och gör bilden utifrån det jag minns. Det där motivet kostade mig 25 myggbett. Det är i Rosersberg där brandförsvaret har en övningsvagn i en häftig miljö. Sedan är det också nedlagda industrier i Düsseldorf, säger Tomas Nanne-Sandberg under rundvandringen.
Han är född i Stockholm och växte upp i Sollentuna, men har rötter som på mammas sida går tillbaka till Malmberget.
– Det känns fint att få komma hit till Kalix. I Stockholm är konstbranschen så stor och det är ett sådant brus. Jobbar man i traditionell bildkonst som måleri kan det vara svårt att få något gehör. Man måste göra något alldeles extra för att nå ut. Här kan jag locka en annan köpgrupp.
Tomas Nanne-Sandberg beskriver hur en del av hans konstnärsvänner ger sig iväg ut i landet för att, som han uttrycker det "få en sansad dialog om konsten".
– I Stockholm blir allt så medialt. Det gäller att slå på den stora trumman. Här kan jag få en dialog med publiken. Det känns privilegierat att få komma hit och ställa ut.