Besviken på ett fladdrande skimmer
BOKBönbok för en vänJoan DidionÖversättning: Brita DahlmanAtlas förlag
Foto: KATHY WILLENS
De båda kvinnorna kommer från USA och har ekonomiskt och materiellt växt upp i en skyddad värld. Men då deras vägar korsas i Boca Grande är det två skiljda livsöden som möts. Och med det synsätt och tankemönster.
För medan Grace genom sitt äktenskap med landets ledare äger stora ekonomiska rikedomar, och har insyn i maktspelets hemligheter, är Charlotte i landet på jakt efter sin dotter. Marin, som dottern heter, är på flykt efter ha deltagit i ett bombattentat i San Francisco.
Vad var det då som hände? Och varför? Egentligen, alltså.
Ja, frågorna som Grace Strasser-Mendena genom sitt vittnesmål ville räta ut, har 275 sidor senare inte funnit sina självklara svar.
Människorna i romanen, Didions tredje av fem sedan debuten 1963, är undflyende som karaktärer. Diffusa är det ord som känns rätt i sammanhanget.
Och det kan bero på romanens skiftande ansikten. Bönbok för en vän kan dels läsas som ett kärlekens triangeldrama, dels som en psyskologisk undersökning av människors tillkortakommanden och förmåga till livslögner eller dito illusioner, men den kan också placeras bland romaner om diktaturers anatomi.
"Hälsa henne att hon gjorde fel", är en återkommande mening i romanen. Det är ord som bland annat sägs av Charlottes storskrävlande före detta man, Warren Bogart. Och av "Char" själv, när hon kvarstannande i revolutionens Boca Grande ber den flyende Grace tala med dottern Marin i Buffalo, USA.
Warren, pappa till Marin, är en symbol för det som varit och som Charlotte inte vill tillbaka till. En tid och en familj bestående av "Kung Galning och Drottning Vilsen". Hans besök i Boca Grande, efter indirekt inbjudan från Charlottes dåvarande man Leonard, blir en prövning för den från minnen avstängda Charlotte.
Enligt Marie Petersons efterord är detta signifikativt för Didions huvudpersoner i romanerna, som alltid är kvinnor: "De drömmer, som Charlotte Douglas; fantiserar om ett liv i stället för att leva det och aktar sig för att minnas."
Och här spelar Didion både på mytologiskt grekiska, och bibliska strängar. I bibelns berättelse om Sodom och Gomorra sägs Lots hustru under flykten från de brinnade städerna ha vänt sig som, och därmed förvandlats till en saltstod.
I oviljan att se sig om eller se helheten kan djup smärta finnas. Och det kan som i "la nortamericanas", Charlotte Douglas, och dottern Marin Bogarts fall innebära ett liv i bilder av något som man tror var och är verkligheten, men som inte stämmer helt och fullt med densamma.
Men det självbedrägeri som Grace Strasser-Mendena velat vittna om visar sig dock inte så självklart som hon först trodde. Hon kanske rent av i sin egen spegel kan se bilden av ett än större självbedrägeri?
En fråga av universiell och tidlös karaktär, bortom roamankonstens domäner.
Bönbok för en vän är snårig och svår att få ordentligt grepp om. Och den kräver verkligen sitt av sina läsare. Språket är mjukt och på samma gång spänstigt. Motsägelsefullt kan tyckas, men på nåt sätt kännetecknade för hela romanen.
Jag sökte en spännande, knivskarp och politisk vass skildring av ett upprorens Centralamerika i mitten av 70-talet. Men jag fick ett "fladdrande skimmer", för att låna ett citat av berättarjagets bild av Charlotte Douglas personlighet.
Jag är lite besviken.
Så jobbar vi med nyheter