Besk uppgörelse med alternativmedicinen
BOKSalekvick och kvacksalveri - alternativmedicinen under luppenSimon Singh, Edzard ErnstLeopard förlag
Men det moderna samhället har inte lyckats bli av med skojeriet inom alternativmedicinen och dessutom har vetenskapligt oprövade eller tvivelaktiga behandlingsmetoder lyckats kapa åt sig en del av de offentliga vårdpengarna i många länder. Något som författarna Simon Singh och Edzard Ernst går till storms mot i boken Salekvick och kvacksalveri - alternativmedicien under luppen.
Författarna konstaterar att alternativmedicinen har blivit en mångmiljardindustri, trots att den vetenskapliga grunden ofta är bräcklig. I många fall har den inget stöd hos den beprövade vetenskapen och i värsta fall är den direkt skadlig för patienterna. Ändå har den nästlat sig in i vården och har stöd av prominenta personer som Prins Charles, som boken tillägnats.
Singh och Ernst går i tur och ordning igenom akupunktur, homeopati, kiropraktik och örtmedicin samt ger en översikt över andra mer eller mindre suspekta "läkekonster" som Kelatterapi, Detox, Ayurveda och Antroposofisk medicin. Sedan gör de upp räkningen med de olika behandlingsmetoderna.
Mest kontroversiell torde deras uppgörelse med akupunkturen vara. Singh och Ernst menar att akupunkturens fördelar är överdrivna och att akupunkturen inte överträffar en vanlig placeboeffekt, förutom i ett fåtal fall.
Örtmedicinen tycker de borde granskas mer noggrant, även om de medger att den fungerar i ett antal fall, som de redogör för. Kiropraktiken, som fått stor utbredning i USA och Kanada, ifrågasätts också. Inte minst för att de menar att effekten av den är tveksam och kontrollen över vilka skador som orsakas av kiropraktiken är dåligt övervakad.
Men hårdast går de åt homeopatin, som avfärdas som rent nonsens.
Författarnas poäng är egentligen mycket enkel; ingen medicin skall användas i sjukvården om den inte klarar vedertagen granskning. Den alternativa medicinen är dock alltför ofta usel på att uppfylla vetenskapliga kriterier.
Det är ett fullt logisk krav att mediciner och behandlingar ska ha belagd effekt om offentliga medel ska spenderas på dem. Och har man läst en gnutta vetenskapsteori så är det inte svårt att skriva under på de vetenskapliga krav som Singh och Ernst ställer på alternativmedicinen.
Författarnas resonemang är lätta att följa, men ibland upprepar de sig onödigt mycket och förklarar samma sak ett par gånger för mycket - till exempel placebo-effekten, eller hur man på ett korrekt sätt gör blinda och dubbelblinda test.
Det blir överpedagogiskt.
Men de är samtidigt underhållande då de lyfter fram absurditeterna inom exempelvis homeopatin. Vem kan på allvar hävda att de blir friska av en medicin som saknar verksam substans, eller består av utspädd berlinmur eller anka och som säljs för tusentals kronor? När jag läser författarnas beskrivning av homeopatin skrattar jag högt i tidningens öppna kontorslandskap, samtidigt som jag inser att konsekvenserna är förödande när såna skojare övertygar människor att avstå beprövad medicin och vetenskap.
Men framför allt får boken mig att rätt ofta undra; var är tjäran och fjädrarna?
Så jobbar vi med nyheter