Det började med ett ”varför?”. Tove Alsterdal lärde känna en man med ett tyskklingande efternamn och frågade varför han hette som han hette. Han berättade historien om sina farföräldrar, som var bland de tyskar som blev fördrivna från Sudetenland, nuvarande Tjeckien, i slutet av andra världskriget.
– Ju mer han berättade, desto mer hisnande blev det. Jag tänkte: ”Varför kände jag inte till något om den här historien?” Det var en gigantisk folkfördrivning som ägde rum då, mitt i Europa.
Hon kände sig först lite skamsen över sina bristande kunskaper.
-Jag har ändå skrivit mycket om de här delarna av världen och rör mig ofta i Öst- och Centraleuropa.
När hon började ta reda på mer visade det sig att det är en historia som är okänd för många, än i dag.
– Jag är väldigt fascinerad av såna här nedtystade händelser. Och jag rör mig ofta i gränsland, det triggar igång mig. Kanske är det tornedalingen i mig, säger hon och skrattar till.
Hon bestämde sig för att berätta historien om Sudetenland, kombinerat med nutid i form av ett svenskt par som köper en vingård i trakten, men där livsprojektet förvandlas till en mardröm.
– Jag läste in mig på historien, reste runt, kollade på miljöer och pratade med folk. Sedan gjorde jag ett pussel i mitt huvud av allt. Det bygger ju på en sann historia, men inte just på den platsen och inte exakt de människorna. Och själva kriminalhistorien är fiktion. Jag tycker att det är roligt att väva ihop det.
I sin vandring i historiens fotspår hittade hon städer som inte längre finns.
– Vi fick köra runt och leta via gps-koordinater från gamla kartor. I en del av byarna flyttade andra människor in direkt. De andra, särskilt de som var nära gränsen, tömde man bara, och så fick de stå.
Hon berättar om byar som bara är ruiner ute på fält, glömda miljöer som det inte talas om, inte ens i Tjeckien.
– Barn som vuxit upp där vet inte varför det står en tom kyrka mitt i en by som använts som potatisupplag eller är övervuxen, och som ingen bryr sig om. Det är lite fascinerande hur man kan gå omkring i sin egen miljö och inte se. Och hur det kan hända.
Hon tystnar en stund och säger:
– Även Polen och andra länder i öst kastade ut etniska tyskar efter kriget, sammanlagt 14 miljoner till det sönderbombade Tyskland. Det ger lite perspektiv till dagens flyktingkris.
Skrivandet och språket har hon med sig hemifrån, men det är berättandet som driver henne:
– Farsan var journalist och författare, morsan var socionom men skrev också, så jag har fått med mig språket från början, och vikten av att skriva. När jag får syn på en historia, som den om Sudetenland, så går jag igång, jag blir besatt av att berätta om det.
Tove Alsterdal har ständigt nya projekt på gång. Förutom ännu hemliga bokmanus är hon tillsammans med ett tiotal andra författare och journalister med i en workshop som SVT Drama arrangerar under 2018-2019 för att knyta till sig nya manusförfattare och få in fler starka idéer.
– Jag skrev ju manus innan jag började skriva romaner, men det här är ändå en helt ny värld. TV-serierna har utvecklats så enormt de senaste åren och upptar allt större del av våra liv. Det är otroligt roligt att få lära sig det hantverket.
Hon uppskattar att få varva författaryrkets skrivande i ensamhet med det kollektiva, att få jobba ihop med andra.
Tillbaka till Norrbotten längtar hon ständigt:
– Jag försöker åka upp flera gånger om året, jag har ju både släkten och många vänner sedan mina år i Luleå där. Och tornedalsrötterna slutar aldrig ropa.