Bode som visar Renässansansikten ligger på nordspetsen, inte långt därifrån ligger Alte Nationalgalerie som främst visar 1800-talskonst. Alte museum visar antik konst. Och sedan kan uppräkningen fortsätta länge för att hinna med stadens 170 museer.
En anledning till det rika utbudet är att det tävlades mellan öst och väst när staden var delad. Samarbetet mellan museerna efter återföreningen har varit effektivt. Massor med billiga lägenheter har fungerat som magnet för unga konstnärer.
Berlin har blivit den vitala konststad som Paris var under 1800-talets sista och 1900-talet första decennier och New York under åren efter andra världskriget.
Kön till utställningen "Renässansansikten" på Bode museum i Berlin är hundratals meter lång. Folk köar i timmar för att titta på porträtt av Gentile Bellini, Sandro Botticelli, Leonardo da Vinci, Vincenzo Foppa och andra italienska stjärnor från renässansen. Marknadsföringen har varit intensiv. Under flera månader har berlinarna kunnat se utställningens mest berömda målning, men att se Da Vincis porträtt av Cecilia Gallerani som affisch på bussarna är förstås annorlunda än att se originalet på ett museum.
En av årets mest omtalade konstutställningar i Europa består av den slags målningar som vi brukar passera utan att ägna dem någon uppmärksamhet när vi är på väg till rummen med konst från 1800- och 1900-talen. Målningar från 1400-talet är normalt inte något vi faller i trance över, på Bode är det just vad vi gör och det är både sensationellt och fantastiskt. Varför betraktar vi här målningar vi vanligen vandrar förbi?
Enklast vore förstås att skriva att det bara beror på målningarna, men så är det inte.
Iscensättningen är så stark att det blir svårt att inte bekräfta utställarnas lovsång till de 170 mästerverk som till vardags finns på Louvren i Paris, The National Gallery i London, Galleria degli Uffizi i Florens, tiotals andra museer och inte minst på The Metropolitan Museum of Art i New York som samproducerat utställningen med Bode och som kommer att visa den under vintern, men öppningen äger alltså rum i Berlin och inte i New York.
Väggarna är målade i svart och fodrade med sammet. De sparsamt upplysta salarna skapar en andaktsfull atmosfär. Samtal undviks spontant. Uppenbart är att vi inte vill störa varandras koncentrerade tittande. Det här är en slags mässa för oss som inte är troende. Giv oss våra dagliga målningar och vi tror på konstens frälsning. Uppmärksamheten riktas mot porträtten som är mjukt och behagligt belysta. Temperaturen på tjugo grader är också behaglig, men det är inte för besökarnas skull utan för målningarna. De är känsliga för förändringar, inte minst Damen med hermelinen av Leonardo da Vinci som till vardags hänger på Czartoryski museet i Krakow. Porträttet, skapat tio år innan Mona Lisa, visar sjuttonåriga Cecilia Gallerani som var älskarinna till hertigen av Milano.
Fotografier från 1400-talet tänker jag vid mötet med det italienska porträttgalleriet, men även om likheten var viktig fanns andra aspekter för konstnärerna att ta hänsyn till. Målningarna skulle inte bara vara så lika modellerna som möjligt, också karaktären skulle fångas och så fick det inte se sämre ut än det gjorde i verkligheten, gärna lite bättre. Det som inte var gynnsamt för skönheten tonades ned. Många av de avbildade kvinnorna var i giftasåldern och att framhäva ett vackert yttre var fördelaktigt för konstnärerna som levde vid hoven och tävlade om furstarnas gunst.
Profilen var essensen i den likhet med den avbildade personen som eftersträvades, men det var inte bara att kopiera så exakt som möjligt. Det gällde att finna detaljer som förenade likheten med ett tidlöst utseende. Det finns en närvaro hos de avbildade som hållit sig levande. Konstnären avbildade alltså inte bara det han såg utan också den karaktär han uppfattade. Det är väl den vi spanar efter när vi möter ansiktena och upplever hur människorna omkring försvinner i samma takt som fantasierna söker sig till ett avlägset århundrade.
Renässansansikten är påminnelser om att inte bara platsen präglar oss. Vi formas också av tiden. Den rofylldhet med vilken de unga kvinnorna ser är inte vår tids blickar. De visar oss något vi förlorat när de utan leenden vilar i sig själva. Här finns ingen flirtighet och ingen utmanande sexualitet, utan mer en stark känsla av frigjordhet och konstnärernas frigörelse från medeltidens stela ritualer märks i var enda penseldrag.