Vid en tidigare resa till Berlin med min dotter, tyckte hon det var jobbigt med alla påminnelser om andra världskriget. Konstigt annars.
Berlin var under lite mer än ett decennium ondskans centrum i Europa. Jag är i ålder att via efterkrigstiden vara påverkad av kriget. Inte min dotter.
Nya tider kommer, måste komma. Jag vet, frågan gäller skuld.
Men hur länge ska den gälla?
Hur länge tar vi svenskar ansvar? Räcker minnet längre än till löningen? Varför skulle vår vapenexport – i en betydligt mer öppen tid än 1930- och 40-talens Europa – inte vara anledning till skuld?
Har dagens tyska ungdomar med kriget att göra?
Vari ligger skulden?
Att minnas, ja.
Men inte att skuldbelägga. Eller ens göra sig rolig över att tyskars ”Ordnung” skulle vrida historien tillbaka. Dags att se skillnad. Berlin gör det. Den bruna färgen är borta. Nu gäller grönt. I tanke och handling. Miljöengagemanget är stort.
Bokstaven K är inte längre krig. Den står för kultur. Därför kommer folk hit. Men Berlin är också en plats att känna historiens vingslag och reflektera. Det är inte svårt att finna minnesmärken över nazismens offer. I Bayerns München lär det vara svårare.
Krig sätter djupa spår. Men nya tider måste ta avsats i och från sig själva. Som om de förvisso vill minnas, men allra mest vara sig själva och skapa något nytt.
Som ungdomen.
Som reflekterandet hos en åldrande man som vill men som inte riktigt förstår de ungas mening. Allt är i sin ordning med andra ord.
Jo, även jag och min dotter stannade upp och besökte flera minnesmärken. Det är oundvikligt. Ett måste. Från dessa gick vi vidare och lovade oss – utan att vi är överens om allt – att detta inte ska upprepas. Nicht mer!
Just att inte vara överens om allt är en väsentlig grund i ett öppet samhälle. Det var ju det andra – enfalden, en enda röst, diktaturen – som skapade ondskans centrum.
Inte att vi har olika åsikter.
Värt att tänka på i ett Sverige där tystnadens kultur breder ut sig.