Jan Berg har rötterna djupt i den norrbottniska myllan men har bott i Västerbotten i tio år. Nu har den före detta Luleåbon flyttat till Piteå där han målar för fullt inför en kommande utställning.
Lusten och intresset för att teckna och måla har funnits ända sedan barndomen. Jan Berg växte upp i Bredträskheden, en liten by nära Klöverträsk där han gick sina första skolår. Han fick fin uppmuntran både hemifrån och av teckningsläraren.
- Mamma målade och hon tjatade mycket på mig att jag också skulle göra det. Pappa var bra på att sjunga och från honom fick jag det musikaliska.
Jan Berg kunde ha blivit popstjärna. På 60-talet spelade han trummor i Luleåbandet The Marshals och turnerade i både Sverige och Finland. Sångare var Lennart Grahn, som sedan blev megastjärna i The Shanes.
- Det var mycket roligt med musiken. Men det var också slitsamt så jag slutade.
Han funderade på att söka konstskolor, men det blev aldrig av. I stället blev det skogsskola och ett arbete som planläggare vid Skogsvårdsstyrelsen. Senare vidareutbildade han sig vid Sunderby folkhögskolas allmäna linje.
- Det var först efteråt jag förstod att jag borde ha gått konstlinjen. För det var där jag alltid höll till, bland konsteleverna.
1987 blev det i alla fall av att gå en sommarkurs i måleri i Sunderbyn. Då tog skapandet fart på allvar. Jan Berg ställde ut i Luleå och blev omskriven av bland andra NSD:s konstkritiker Stig Carlsson.
- Det var ingen vidare bra kritik, men den var konstruktiv. Jag gick hem och spottade i nävarna och nästa gång fick jag lovord.
Numera är Jan Berg pensionär men har sedan tiotalet år målat på heltid. Steget tog han i samband med en rationalisering vid Skogsvårdsstyrelsen.
- Hela min avdelning försvann. Jag fick ett avgångsvederlag och då bestämde jag mig för att jag skulle måla på heltid.
Han säger att det gick hyggligt att leva på måleriet under åren han bodde i Västerbotten. Delvis tack vare att både landstinget och Skellefteå kommun ger anställda som arbetat i 25 år möjlighet att som present inhandla ett verk av någon lokalt verksam konstnär.
- Ett bra system, säger han med adress till landstings- och kulturpolitikerna i Norrbotten.
Man skulle kunna tro att det mångåriga arbetet i skogen har satt spår i Jan Bergs tavlor. Men så är inte fallet direkt.
- Landskap intresserar mig inte så mycket, det finns andra som är duktigare på det.
För honom är det ansikten som gäller. Verken har namn som Kvinna i motvind, Groucho Marx, Strindberg, Den fula grisen och DiLeva.
Han målar helst i akryl. Tjockt med färg ska det vara.
- Jag tycker om att måla pastost och använder gärna trasor, fingrar och allt som står till buds.
Picasso är en stor förebild. Edvard Munch en annan. Jan Berg berättar om en närmast religiös upplevelse när han besökte Nasjonalgalleriet i Oslo och fick se Skriet.
- Det var sommar och ventilationen i museet var ur funktion. Trots att det var 30 grader varmt i lokalen knottrade sig huden när jag fick syn på tavlan. Munch är kanske den bäste av alla.
Jan Berg beskriver måleriet som en vardagsdröm han själv är med och skapar. Han ser det som ett sätt att göra avtryck.
- Jag känner mig enormt harmonisk av att måla och jag kan hålla på timme efter timme. Det är en skön känsla när man tycker att en tavla blivit hyfsat bra, det är lite terapeutiskt.
Sin hittills största framgång hade han 2001 då han fick en av sina tavlor antagna till Liljevalchs vårsalong.
- Det var en stor upplevelse och en bra dörröppnare för mig, säger han.
Kommersiellt vore det kanske bättre att satsa på landskapsmåleri. Men där kompromissar han inte.
- Det händer att jag försöker måla skog och träd, men när jag börjar vara klar ser jag ett ansikte i bilden. Då tar jag trasan och suddar ut och så slutar det med att det blir ett ansikte i alla fall.
För Jan Berg är det viktigt att få gå sin egen väg.
- Jag vill måla människor, skruva till det, göra som jag vill...