Berättelser från en galen tid
Foto:
- Jag försöker inte förklara kriget, bara berätta om det.
För 16 år sedan flydde Fausta Marianovic, 52, och hennes båda söner till Sverige. En av de första platserna de vistades på var flyktingslussen på före detta LV7-området (numera Kronan) i Luleå. 1500 flyktingar bodde vid den tiden i de gamla militärlogementen. Det var trångt och maten var inte den bästa, men hon var tacksam över att ha kommit bort från kriget.
-Jag kan inte vara kritisk till hur förhållandena var på flyktingslussen för varken Luleå eller Sverige var beredda på den här stora flyktingströmmen.
Hon och hennes söner som kunde bra engelska blev flitigt anlitade tolkar på flyktingslussen, både när det gällde samtal med sjukvården och olika myndighetspersoner.
Efter ett och ett halvt år på olika flyktingförläggningar flyttade de till Umeå.
-Jag ville komma så långt bort från storstäderna som möjligt, berättar hon.
I kriget förlorade hon sin mamma, många vänner, sitt jobb och sitt hem.
- Det hårdaste slaget var när mamma dog. Jag var ny i Sverige och ensam. Då grät jag varje dag i flera månader. Samtidigt försökte jag skydda mina barn från smärtan genom att inte låta dem se mig gråta. Så jag grät i smyg.
Det hon också förlorade i kriget var sitt språk.
- Jag talade serbokroatiska. Det är inte accepterat längre. Inga företeelser där serber och kroater figurerar tillsammans är accepterade längre.
Själv föddes hon i en familj med en kroatisk pappa och en serbisk mamma under en tid då nationaliteten inte hade någon betydelse.
- Kommunismen var den ideologi som rådde och alla var vi jugoslaver.
Som 16-åring fick hon barn med en serbisk man, men förhållandet höll inte och den man som hon sedan gifte sig med, och som blev som en far för båda hennes söner, var muslim. Själv har hon kristet ursprung, men varken hon eller hennes man var religionsutövare.
- När kriget kom spelade det ingen roll vilken ideologi man var uppfostrad med. Då var det namnet som var avgörande.
Den ena sonen har ett typiskt kristet namn, den andra ett typiskt muslimskt, och automatiskt drogs en skiljelinje upp mellan dem och deras förutsättningar.
- Det var en galen tid. Hela folket drabbades av masspsykos efter det att nationalisterna hade vunnit valet. Allt förändrades över en natt.
Människor som tidigare inte alls hade varit politiskt engagerade uppträdde plötsligt med självklar militär pondus, beredda att döda för sin ideologi.
- Jag trodde först att de spelade teater. Inte förrän de första morden ägde rum runtomkring mig insåg jag att det inte var spel, utan allvar.
Men det fanns också undantag. I boken beskriver hon hur en serbisk läkare smyger ut om nätterna under utegångsförbudet för att hjälpa en hjärtsjuk muslimsk man.
- Det var hjältemod. Hade han upptäckts hade han dödats omedelbart.
Själv vägrade hon in i det längsta att ansluta sig till någon av de nationella grupperingarna som uppstod.
- Det var ingen av ideologierna som jag kände att jag kunde stå för eller plädera för. Samtidigt var jag rädd att liksom försvinna om jag inte gjorde det. Att inte söka sig till likasinnade betydde att man inte heller fick skydd någonstans ifrån.
Fausta Marianovic är utbildad sjuksköterska, men arbetade aldrig som det i Bosnien. Istället gick hon över till att studera juridik. När kriget bröt ut arbetade hon i näringslivet med juridiska frågor, administration och personalfrågor. Parallellt med det drev en hon pub i den lilla staden Doboj, där hon bodde.
Vid sidan om sina båda arbeten skrev hon dikter och noveller. 1986 kom hon ut med en novellsamling.
När hon var ny i Sverige började hon med att skaffa en svensk sjuksköterskelegitimation och arbetade inom vården. Men redan första året när hon studerade svenska satte hon också igång med att översätta sina gamla dikter och noveller till svenska. Sedan fortsatte hon att översätta även sina gamla författarvänners dikter till svenska.
- Det var översättandet som fick mig att börja våga skriva på svenska.
Först tänkte hon skriva en ny novellsamling. Men kapitel las till kapitel och så småningom fick boken karaktären av en roman.
I början när hon skrev tänkte hon på sitt modersmål och översatte det till svenska.
- Jag hade en lång rad lexikon och synonymordböcker som jag slog i hela tiden.
Efter hand gick det lättare och lättare och på slutet tänkte hon till och med på svenska. Till sist hade hon ett färdigt utkast till en roman, men hon vågade inte skicka det till något förlag. Först några år senare när hon hade träffat sin sambo Sven-Åke Boström och han hade läst manuset blev det av att hon skickade in det.
-Det var faktiskt Sven-Åke, som efter att ha rättat en del språkfel, skrev ut hela tjocka manuset i två exemplar på sin skrivare, letade fram adresser till tio olika förlag och sa åt mig att välja två adresser från listan.
Ett år senare ringde de från Bonniers och sa att de ville träffa henne. Efter ytterligare en tid fick hon beskedet att romanen var antagen.
Recensionerna har varit lysande och läsarreaktionerna har inte låtit vänta på sig.
- Det är en verklig glädje varje gång jag får brev från mina läsare. Jag känner att mitt budskap har gått fram.
Både hon och hennes båda söner bor idag i Umeå. Den ena av sönerna arbetar som tekniker och projektledare i ett stort företag. Den andra har doktorerat i statsvetenskap och forskar i fredsfrågor.
- De var unga när de kom till Sverige och hade lätt att anpassa sig.
Själv arbetar hon som sjuksköterska - ett jobb som hon tycker mycket om.
- Jag får möta många människor. Jag tror att varje människa sätter spår i oss och ger oss nya kvalitéer i livet.
Säkert kommer hon också att skriva flera böcker.
Upplevelserna från kriget har inte gjort henne traumatiserad, men de har gett henne nya insikter.
- I dessa tider då vi tänker så kortsiktigt, på oss själva och på nuet, på produktion och konsumtion, får vi inte glömma vår viktigaste uppgift - att lära våra barn att bekämpa våld och att inte lösa konflikter med vapen. För om inte vi mödrar, farmödrar och mormödrar lär dem det, vem ska då göra det?
Så jobbar vi med nyheter