Berättelsen i centrum
BOKLejonkvinnanErik Fosnes HansenBonniers
För att experimentet ska bli spännande gör han henne nästan i överkant begåvad och känslig, egenskaper som i hennes situation nog egentligen är mer till besvär än nytta. Men de är oumbärliga för den som berättar en sådan historia och Fosnes Hansen är ovanligt rikt utrustad i dessa avseenden. Till detta kommer en särskild förmåga att vårda sig om sina romanfigurer, de är tecknade på djupet och med stor omsorg.
Vi får följa Evas uppväxt, hon är ett undangömt, undanstoppat barn, duktig på att läsa, fantisera, har absolut gehör, underbar röst, konstnärliga anlag, matematisk begåvning och lätt för att genomskåda folk.
En medicinsk expert undersöker den lilla flickan och faller i extas. Hon är fullständigt unik och kommer alltid att få leva med päls, slår han fast. Som läsare tror man gärna något annat, man väntar sig ju alltid utveckling, förändring och lycka, ungefär som de personer man läser om gör. Därtill har man en stark känsla av att författaren vill sina figurer väl, ja sina läsare också. Och det finns, mitt i den realistiska tonen, ett drag av saga över berättelsen.
Pappan är stationsmästare, en mycket ensam människa som nästan inte deltar i sitt eget liv när dagens arbete är över. Men hans yrke ger författaren rika möjligheter att avbilda en tågstation i en liten norsk stad på 20-talet. På samma sätt tecknar Eva från sitt fönster i smyg med block och penna de resande och arbetet kring ångloken, i matsalar, perronger och verkstäder.
De försök man gör att låta Eva träffa andra slår fel eller får katastrofala följder. Folk och barn ser egentligen bara en sak: att hon har hår i ansiktet och på händerna. Hon börjar ändå skolan, mobbas svårt, skolkar mycket, får till slut en pojkvän och ställer själv upp de regler som gäller för deras umgänge. Hon vinner en verklig vän i telegrafisten Gnisten på stationen och lär sig snabbt att sända i en underbar scen.
När hon ska konfirmeras korsar hon över undervisningen och utnyttjar prästen för sina egna syften. På en kuranstalt får hon en fullständigt amoralisk föreläsning av en kvinna som blivit skönhetsfantom bara för att kunna utnyttja männen. Eva lyssnar omtumlad.
Fosnes Hansen är en driven stilist och klipper då och då in andra texter: vetenskapliga brev, sorgetal, medicinska rapporter, ledare, skandinavisk rotvälska, läkarjargong, Evas dagbok, rasbiologiska utredningar och lexikontexter. Med de inslagen fördjupar han tidsskildringen men verkar också själv ha genuint roligt när han byter "röst". Också läsaren blir road, trots att det egentligen är en rätt sorglig historia om en människa som tidigt och för alltid stöts ut ur nästan all gemenskap.
Det är ett episkt bygge, en djupdykning ner i en annan tid och en färd in i ensamhet och en rad tillstånd som följer av stor ensamhet. Fosnes Hansen uppfinner varsamt och säkert en rad situationer som sedan ger honom möjlighet att utforska Evas psyke, vi är delvis med när det formas men mycket sker ändå bakom vår rygg. Och så måste det vara. Hon döljer sig för oss också.
Fosnes Hansen är en listig berättare. I en scen besöker Eva en djurpark där barn och vuxna plågar de inspärrade. I nästa scen blir hon undersökt av vetenskapsmän från hela världen. Men vi inser ju att det egentligen handlar om samma sorts skändning.
Författaren går kronologiskt fram i denna berättelse om en själs utvecklingshistoria, även om Evas tankar som vuxen efter hand slås in i handlingen. Hon minns scener och kommenterar dem. Men man får först rätt sent klart för sig hur hennes liv egentligen blir, i vilken riktning det rör sig. Lärdomen är förstås att vi måste låta andra få vara människor. När de som möter Eva tycker att hon är ett djur blir de själva djur.
På senare år har, tror jag, själva berättelsen blivit viktigare i romanen. Också under året har en radda böcker varit uttalat episka, särskilt de "importerade".
Det gäller exempelvis Iréne Nemirovskys Ensamhetens vin, Maarten ´t Harts Psalmupproret, Bernhard Schlinks Hemkomsten, Lloyd Jones Att tro på Mister Pip och Carsten Jensens Vi, de drunknade.
En vild gissning är att detta skifte kan ha samband med att kriminalromanerna ryckt fram på så bred front att de ställt den vanliga skönlitteraturen i skuggan.
I dessa spänningsböcker spelar ju handlingen en så avgörande roll att den överflyglar allt annat. Kanske har den vanliga romanen börjat ta upp denna slarvigt kastade mantel och fördjupa det berättande elementet.
Så jobbar vi med nyheter