I fransyskan Marie NDiayes nya roman Ladivine byter Malinka namn och kallar sig Clarisse. Men det meddelar hon inte sin mor. Och hon säger heller inte ett ord om att hon gifter sig, får en flicka (som hon ger moderns namn) och har ett chefsjobb på en restaurang.
Modern är från ett afrikanskt land, städerska, illa hanterad, föraktad och ensam och Clarisse skäms för henne. Samtidigt skäms hon också som en hund för att hon i alla år håller sin mor ovetande om sitt liv.
Att hon tiger är grundbulten i hela historien och den handling som också bestämmer livet för både modern, henne själv och dottern.
Själv har jag rätt svårt att tro på denna omänskliga tystnad. Därmed glappar berättelsen en del, det smakar emellanåt litterär konstruktion. Men min reaktion vittnar antagligen om det rent koloniala förtryck våra västerländska värderingar utsätter dem för som kommer från andra kulturer. Clarisse försöker ju tiga ihjäl deras ursprung, förtränga att de tvingas leva så isolerat och ovärdigt, att modern håller liv i en förljugen dröm om att mannen en dag ska komma tillbaka osv.
NDiaye borrar djupt i denna härva av lögner och förträngda motiv, av skuld, skam, tystnad, kallprat, skymfer och obönhörliga svek.
Clarisse lever i en annan stad men besöker modern en dag i månaden. Hon gör vad hon kan för att byta liv och personlighet men deformeras ohjälpligt av att hon tiger om allt och förblir, tycker jag, en egendomligt ofullbordad människa, en kvinna utan egenskaper.
Det finns inte många repliker i boken och det som sägs är rätt banalt. Berättaren kryper i stället in i personerna, vi får veta mycket mer om vad som försiggår i dem än de själva är medvetna om. Själsanalysen är alltså knivskarp.
Många år senare lämnar maken henne och hon träffar en ny karl, en medfaren, illa hanterad suput, full av vrede. Men honom visar hon genast upp för modern (som blir själaglad) och dottern (som avskyr honom). Hon börjar försöka vara sig själv. Vem det nu är. Men där tvärsvänger historien.
I den andra delen gör Ladivines familj en avgrundslik turistresa till ett afrikanskt land som inte namnges. De blir genast av med bagaget, får bo på ett eländigt hotell i en hemsk stad, råkar in i våldsamma situationer och det hela slutar i katastrof.
Den fasansfulla semestern upptar i själva verket större delen av romanen men vi ställs ständigt inför skiften, återblickar, filmiska minnesbilder. Det har delvis med Ladivines sinnestillstånd att göra, hon förlorar mer och mer sammanhanget i sitt liv, hennes psyke börjar rämna.
Vi anar så småningom att hon trampar fram på en väg som leder rakt in i sinnessjukdom. Hur i all världen hamnade vi där, tänker läsaren. Och vi inser att den där glidningen in i galenskap delvis döljs av NDiayes täta och suggestiva språk, ett mardrömslikt och febrigt flöde som är svårt att värja sig mot, man spolas med.
Om krackelerande själar berättade NDiayes för övrigt också i sina två tidigare till svenska översatta romaner Tre starka kvinnor och Mitt instängda hjärta, också då på ett lysande språk.