Titelberättelsen i Alan Bennetts "The lady in the van" liknar mer en dagbok än en påhittad historia. Den innehåller ett drygt fyrtiotal, närmast notisartade anteckningar om en miss Shepherd, en svårälskad kvinna som bor i en skåpbil.
I mitten av 70-talet parkerar hon sin bil för gott på Bennetts tomt. Han hjälper henne tålmodigt genom åren och blir ofta rätt skamlöst utnyttjad av henne. Miss Shepherd dör i april 1989 och först därefter får han veta lite mer om hennes tidigare liv av en broder.
Berättaren i texten har författarens namn och Miss Shepherd verkar på samma sätt vara en verklig person. Hon får ofta ta till orda och Bennett sticker in något ord emellanåt och samtalen låter alldeles autentiska. Det är som om en äldre herre bläddrade i gamla papper och då och då läste högt ur dem.
Miss Shepherd verkar skygg som ett djur. Samtidigt är hon kavat och har en benhård integritet. Delvis är hon stollig, misstrogen och deformerad av krafter vi inte riktigt kommer åt.
Stollig? Ja, hon försöker t ex uppfinna ett bilbränsle som består av vatten och har skrivit brev till kurian där hon rekommenderar påven att bära en krona av kartong eller plast så att det blir mindre tungt för honom. Hon har också skrivit brev till Jesus (om Jaltaöverenskommelsen 1945).
Hon bär på ett sammelsurium av kunskaper och är lika proppfull av inre skräp som hennes bil är fylld av yttre (den innehåller en ”kökkenmödding av plastpåsar och halväten mat”). Hon skriver och försöker sälja moraliska småskrifter.
Den andra berättelsen i boken, "Fader vår", skrev Bennett 1982 men det var från början ett filmmanus. Nu har han ”dammat av” texten, närmast för att bringa lite ordning i sin kvarlåtenskap. Det ska vi vara tacksamma för, den här historien förtjänar, liksom den förra, att nå en stor publik.
Fader Vår handlar om Dennis Midgley, en liknöjd lärare i en skola som fungerar dåligt. Lärarna här är alldeles ”för mänskliga. Hälften kunde vara nog”, säger en av de missnöjda föräldrarna.
Vi kommer in i handlingen när Midgleys far ligger för döden. Men han dör långsamt och sonen blir kvar på sjukhuset och vakar. Han vill absolut inte att fadern ska få för sig att han sviker. Det hela blir en konstig, ordlös tävlan dem emellan.
Bennett är dramatiker och rösterna är fenomenalt väl avlyssnade. Berättelsen bärs helt upp av denna suveräna dialog och referat och beskrivningar fungerar närmast som scenanvisningar.
Det folk säger runt faderns dödsbädd är så groteskt trivialt och vardagligt att effekten blir komisk. Jag tycker mig höra skrattsalvorna från publiken, ja om nu de där replikerna en gång hamnade i en film. Berättelsen om den döende fadern och den olycklige sonen som alltid gjort honom besviken är helt enkelt ett litet mästerstycke.