Benito Mussolini försvinner in i tapeten
BOKMussolini - En studie i maktGöran HäggNorstedts
Foto: PRESSENS BILD
Han talade fem språk, hade litterära intressen och var en lysande journalist, förklarar Göran Hägg i sin biografi, Mussolini. Han var alltså en helt annan typ än de samtida diktatorerna, okorrumperad och ointresserad av personliga fördelar, men samtidigt egendomligt ensam, utan vänner och med en total lust att bestämma i alla frågor. Det var denna maktbrunst som till slut fick katastrofala följder, för Europa, för Italien och för honom själv.
Han började som lärare (modern hade samma yrke), blev sedan korrespondent och 1912 chef för vänsterns huvudorgan i Italien, Avanti! När Mussolini gick emot partiets linje 1914 blev han utesluten men startade då genast en egen tidning. Han fockades då ur socialistiska partiet men skapade efter kriget ett eget, fascistiskt parti. Det hade egentligen inget program och inte mycket till organisation heller.
Hägg går noggrant fram och lägger ofta in krypväxeln. Han följer noga den italienska politiken, ofta dag för dag, och kan på det sättet teckna den scen Mussolini agerar på. Den rivs ofta eller byggs om mitt under spelets gång, det ingår liksom i pjäsen.
Hägg strör också regelmässigt in personliga omdömen om de personer som rör sig över denna scen. Han tar oftast ställning när han analyserar det politiska förloppet och kan påminna om en domare i tennis som dömer ut de bollar han tycker hamnar utanför de vita strecken. Och där hamnar rätt många.
1922 utses i ett kaotiskt läge Mussolini till regeringsbildare. Och så följer dryga dussinet år när han gör succé. Han är ett propagandageni och framträder med bar överkropp och rakad skalle, kliar sitt lejon, murar, bygger, sår vete, går på fotboll, flyger eget plan och spelar fiol på bilder som redigerats hårt.
Samtidigt tar fascisterna kontroll över arbetsmarknad och lagstiftning, alla partier förbjuds och en diskret hemlig övervakning inleds. Han krossar med olika lagvidriga metoder maffian, uppvärderar valutan, sluter fred med påven, börjar stora vägbyggen, låter uppföra nya städer och satsar på nyodlingar.
Han möter motvilligt sin beundrande elev Adolf Hitler 1934 och tycker att denne liknar en "rörmokare i regnrock", en "tjattrande liten apa". Och i det skedet anser Mussolini att all rasism är "en sorts delirium".
Då har man läst ungefär halva boken. Mussolini har så långt klarat sig mycket bra men förblir egendomligt livlös, en figur omgiven av tystnad och propaganda. Han lever knappast i Häggs bok heller, han liknar mer en person som sjunker in i sina bombastiska tal och texter och försvinner ner i dem. Han kommer aldrig ut på andra sidan.
Hägg försöker blåsa liv i honom genom att skvallra om hans sjaskiga erotiska förströelser och kvinnoaffärer, men han förblir ändå en sorts textstaty. Han var väl sådan, stelnad i yttre och inre later. Ett särskilt problem i sammanhanget är förstås att det inte finns så mycket personligt källmaterial om il Duce.
Så angriper Italien 1935 Abessinien. Mussolini engagerar sig också i det spanska inbördeskriget och får för första gången hemmaopinionen emot sig. För att behaga Hitler inför han raslagar i Italien 1938.
Det är på det hela taget obegripligt, menar Hägg, att Mussolini lierar sig med Hitler. Men Mussolini var kanske helt enkelt rädd. Vad skulle hindrat den principlöse mytomanen Hitler från att låta sina arméer kasta sig över Italien? Det fanns ju tyskspråkiga grupper där som också behövde "befrias".
Hägg har letat upp källor som är rätt obekanta för de flesta historiker, inte sällan är de litterära. I övrigt använder han det material som regimen lämnat efter sig - i tidningar, filmer och tryck.
Han kommenterar med lätt hand, både klokt och vanvördigt och jämför ibland med senare tider och andra historiska händelser. Ibland blir genomgången för bred för min smak; då försvinner Mussolini lite grand in i tapeten, den bakgrund som ska få honom att synas bättre.
Så jobbar vi med nyheter