Belfast och Titanic

Sentimentala filmer har varit ridåer för intressanta historier om Titanic. Isberget och Hollywoods smak för profitabla katastrofer har sänkt historierna om fartyget och varvet som byggde det.

Passagerarfartyget s/s Titanic.

Passagerarfartyget s/s Titanic.

Foto: AP

Kultur och Nöje2012-10-01 07:50

När jag besöker det stora, uppreklamerade Titanicmuseet i Belfast befarar jag ett spektakel i Hollywoods stil. Så blir det inte. Tvärtom. Museet är en storslagen räddning från glömskan av hur världens ledande varvsindustri växte fram för drygt hundra år sedan.

Konstmuseer undantagna så är Titanic museum det mest spännande jag har besökt. Det har förmått utnyttja skilda medier och skapat en helhet som håller besökarnas intresse levande i flera timmar: skolelever, pensionärer, turister, historiker, varvsarbetare och en svensk reporter - här finner alla något som fascinerar.

Förlisningen har spridit uppfattningen att Titanic var en katastrof. Mötet med isberget var det förstås, men byggandet av fartyget var en triumf för modern teknik och varvsindustrin i Belfast. Att ett varv i staden fick uppdraget berodde på att det var ett av få varv i världen som klarade av att bygga ett fartyg i den storleken. Det krävdes både mod och skicklighet att bygga något som var större än de flesta kunde föreställa sig.

Under 1800-talets slut och 1900-talets början var Belfast en stad i våldsam utveckling. Varven hade tusentals anställda och linneindustrin, som var världsledande, hade ännu fler.

Efter de våldsamma krisåren under 1840-talet där två miljoner irländare utvandrade till Amerika och hundratusentals svalt ihjäl (samtidigt som livsmedel exporterades till England) var ekonomin på landsbygden i spillror.

Lantarbetarna reste till Belfast för att få jobb. Från 1850 till år 1900 ökade antalet invånare från 87 062 till 349 180, inte minst för att tillverkningen av linne hade koncentrerats till staden.

Av de 65 000 personer som år 1900 arbetade i linneindustrin i Irland fanns flertalet i Belfast som också hade andra betydande industrier. The Belfast Ropework Company hade 2 000 anställda och var världens största tillverkare av rep. Tobaksindustrin hade nästan lika många anställda.

Från hela Irland strömmade folk till Belfast för att arbeta: "O city of sound and motion. O City of endless stir. From the dawn of a misty morning, to the fall of of the evening air; From the night of the moving shadows, to the sound of the shipyard horn", sjöng varvsarbetarna.

Sången kan åter höras samtidigt som man ser på bilder av varvet när Titanic byggdes på exakt den plats där museet nu finns. Inte bara historien lever här. Visioner finns för hur varvsområdet om några decennier ska bli en stor och levande stadsdel. I dag är museet omgivet av traverser och kranar. Atmosfär av att längesedan var alldeles nyss är påtaglig.

Det lilla öriket har alltid blickat mot väster. Titanic skulle ha blivit det största fartyget som korsade Atlanten. Hybris och ett isberg blev fartygets öde den 14 april 1912.

Katastrofen är ett inslag i dokumentationen på museet. Samtidigt som vi i grafisk form ser farttygets undergång lyssnar vi till röster från de överlevande. Namnen på de 1 517 passagerarna som dog finns på en mur. Många var svenskar. Andersson var det vanligaste efternamnet på de som omkom.

Inte bara varvsindustrin blomstrade i Belfast. År 1907 finns jobb för 6 000 hamnarbetare. Harland & Wolff, varvet som byggde Titanic, hade över 10 000 anställda.

Beställning för att bygga Titanic fick H & W den 17 september 1908. Två år tog det att bygga maskiner, kranar, traverser och torrdockor som kunde bygga Titanic.

Museet visar inte bara hur hamnen såg ut när det hände. Vi får också inblickar i hur stadens styrande agerade för att skapa bästa möjliga förutsättningar för att Belfast kunde bli världsledande när det gällde skeppsbyggande. En orsak var att de många och duktiga ingenjörerna fann innovativa lösningar på de tekniska utmaningarna.

Den 31 maj 1911 lämnade Titanic sin torrdocka. Ombord fanns en motor så att fartyget kunde ta sig fram av egen kraft, men i stort var det ett skrov som de mer än 100 000 åskådarna kunde se flyta ut i hamnbassängen.

Tio månader senare, den 2 april 1912 var Titanic redo att lämnade Belfast. Med ombord fanns fotografen Frank Browne. Att han både var en flitig och duktig fotograf kan vi se i dag. Det dokumentära inslaget på museet är påfallande stort och när det inte har räckt har man byggt modeller av hur det såg ut ombord.

Titanicmuseet är en storslagen skildring av ett fartygs, en varvsindustris och en stads historia. Den levandegjorda historien skapar framtidstro i en stad som under många år präglades av mord och terror.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!