Cakkalaggen är ett skogsväsen, en riktigt munter filur som gillar att åka i snön på sin guldsläde. Men han är också den som städar och håller ordning i skogen.
När den samiska nationalteatern Beaivvas, på andra sidan gränsen i väster, gör barnteater så måste det sägas vara så långt ifrån Suzanne Ostens socialrealism från gårdagen som man kan komma. Sång, musik och enkelt gestaltade berättelser tar form framför en tygkuliss. Egil Keskitalo och Gerd Kaisa Vorren är hurtiga på norskt vis. Framtoningen känns lite gammalmodig, som en renässans för 60-talet. Glatt och sorglöst med sångnummer som - om jag ska försöka finna någon svensk referens - närmast får mig att tänka på Alice Tegnérs barnkupletter.
På ett sätt är denna halvtimme befriande och oskuldsfull i all sin enkelhet, nu när mycket annan barnkultur kan vara ganska påträngande, och för att inte säga rå och våldsam.
Då är Cakkalaggen ett gulligt, oskyldigt litet väsen i den här norska versionen av pjäsen (som också gjorts i en samisk version).
Hursomhelst så är det här stråket av fryntligt humör också lite av pjäsens problem. Dramaturgin uppfattar jag emellanåt som omvänd (att vi får veta monstrets farlighet efter det att det besegrats). Men kanske är det för att inte skrämma livet ur de allra minsta. För vem vill ha gråtande småbarn på en teaterföreställning?
Efter att Cakkalaggen mött och överlistat ett antal andra varelser kommer åskan och slår ner hela skogen. Men vår hjälte reser sig ur askan och sår nytt.
Slutet gott, allting gott. Men också en aning poänglöst, kan jag tycka, utan egentlig sensmoral. Men ibland kanske det ska få vara så också.