Den som känner sig uttråkad av samtiden kan återvända till klassikerna. Det känns särskilt rätt i semestertid även för den som saknar hängmatta och alldeles förträffliga är klassiker i det lilla, lätta pocketformatet.
Så det blev fyra döda poeter till paketpris och överst hamnade "Tjärdalen", Sara Lidmans romandebut från 1953. Det känns rätt för en man av denna årgång och uppväxt i samma socken som författarinnan, vars porträtt hängde på väggen i Jörns folkbibliotek. Det var på den tiden alla viskade i biblioteken, inte bara bibliotekarien Hulda Wertin. Det andra författarporträttet föreställde kommunens andra författarson Birger Vikström.
"Tjärdalen" är en rappt skriven bok om den lilla byn Ecksträsk och dramatiken kring en mödosamt byggd tjärdal som rasar ihop, om gärningsmannen bakom raset, om gudstro och om ett liv i lågkonjunkturens hopplöshet. Den eviga väntan på bättre tider.
Som läsare är jag uppväxt med Sara Lidmans tungomål, men det hjälper inte. Varför skriva på dialekt, varför bygga upp ett språkligt hinder? Kanske är det typiskt just för de hyllade Västerbottensförfattarna, men hade de struntat i dialekten skulle nå ännu fler läsare, blivit ännu mera hyllade om alla som läser deras böcker begriper vad de läser utan att använda en parlör. Det är uppblåst att skriva så folk inte begriper.
Efter "Tjärdalen" väntar John Steinbecks "Möss och människor", om amerikansk landsbygd, om den lägsta klassen och deras väntan på bättre tider. Kanske skrev Steinbeck med inslag av amerikansk dialekt, men det ser vi inte i den svenska översättningen. Kan dialekt översättas? Och hur gjordes det med Sara Lidmans "Tjärdalen" när den översattes till andra språk. Blev det västerbottniska på engelska, tyska, franska? Nej, det tror jag inte översättarna gick iland med, möjligen den tyska för det finns liksom något tyskt över en del uttryck i västerbottniskan.
Man skulle kanske tro att detta med dialektinblandningen i språket är något som är passerat när de gamla västerbottningarna skrivit färdigt, men så är det inte. Det nya litterära västerbottniska stjärnskottet Stina Stoor trampar vidare i den dialektala sörjan. När jag sedan lyssnar på hennes sommarprat i radio är det en befrielse. Ingen västerbottniska här inte! Så de västerbottniska berättarna ska man helst lyssna på.
Efter "Tjärdalen" och "Möss och människor" återstår av klassikerbunten Francois Sagans "Bonjour tristesse" och Victoria Benedictssons "Pengar". Risk för franska dialekter och för halvdanska?