Bättre ringa verkstaden för adekvat strokediagnos

Nu har det hänt igen. Och det faller minst sagt ett löjets skimmer över tingens ordning trots allvaret i historien. Jag tänker på de anmärkningsvärda artiklarna av Lena Tegström som vi hade i lördags om tvåbarnsmamman Jenna Ponthage som kom in till sjukvården med uppenbara strokesymptom, men som i stället behandlades för mental kollaps.
Hon var förlamad på högra sidan, dreglade lite och hade problem med talet. Och trots att pojkvännen gång på gång presenterade sin misstanke om diagnosen stroke för läkarna så blev det ändå propavan och inläggning på vuxenpsyk.
Jag vet inte vad det skulle finnas för ursäkt för att missa den här diagnosen. Men som historien berättas drar jag slutsatsen att det vore mycket bättre att ringa bilverkstaden nästa gång för en säkrare diagnos.
Lika illa rimmar det när familjen nekas stöd efter händelsen. Och ännu värre blir det när socialchefen i Boden, Catharina Liljeholm, talar i termer (utan att kommentera det enskilda fallet förstås) att det bästa för barnen kan vara att säga upp ett jobb. Underförstått skulle alltså fadern i familjen säga upp sig för att kunna stanna hemma och ta hand om barnen. Att familjen skulle leva på socialbidrag.
Så befängt!

Ännu mer löjets skimmer faller över historien då Örjan Nordmark, överläkare på strokeenheten på Uppsala akademiska, talar om vikten av snabbt omhändertagande av strokepatienter. Att tidsaspekten är avgörande vid första behandlingen.
Vilken stroke!?
För om sjukvården inte ens klarar av en sådan enkel diagnos, hur ska man då kunna komma i åtnjutande av snabb behandling, frågar man sig förstås.
- Man ska söka sjukvård direkt, säger Örjan Nordmark.
Till vilken nytta?
Lätt att raljera, kanske någon tänker. Men det här är faktiskt allvar. Och med tragiken för de drabbade i färskt minne är också frågan vad den här typen av felbehandlingar får för konsekvenser inom själva sjukvården. Skadeståndsbeloppen är fånigt låga i det här landet, plus att det allt för sällan händer att en läkare ställs till svars för den här typen av felbedömningar.
Jag har skrivit om det förut, och upprepar som ett mantra, att 3.000 patienter dör varje år inom sjukvården på grund av felbehandlingar. Men att få höjer på ögonbrynen. Och vi pratar då bara om dödsfallen, inte om de som skadas men överlevt.
I flera amerikanska studier påstås att dödsfall på grund av felbehandling motsvarar mer än en kraschad jumbojet om dagen. Varje gång ett plan kraschar är haverikommissioner där och utreder. Men var finns motsvarigheten inom sjukvården?
Men det var ju sagt förut.
Att bli sjuk är en farlig sysselsättning. Det är den enda slutsatsen i dessa tider. Numera är ju sjukdom även ett slags oönskat tillstånd som botas av myndigheterna med ännu fler obegripliga regler. Ungefär som om det vore en typ av arbetslöshet så kan man numera bli utförsäkrad från sin sjukskrivning. Två bröstcancersjuka kvinnor i Agendas tv-studio i söndags fick höra socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson prata i diffusa termer. Hur är det tänkt?
Milt sagt framstod ministern som ignorant. Cancersjuka kvinnor som redan har fast jobb ska med någon slags ny logik säga upp sig och promenera till arbetsförmedlingen.
Tack för kaffet!