Michael Ondaatjes nya roman Kattens resa handlar om en båtfärd som den elvaårige Michael gör över Indiska oceanen till London 1954 och till ett nytt liv där. Det är en underbar bok.
Vid Michaels middagsbord sitter två lite äldre kamrater. De tre pojkarna reser utan föräldrar och för dem är skeppet en okänd värld att utforska på egen hand. De upprättar sitt högkvarter i en livbåt. Varje dag gör de minst en sak som är förbjuden.
Romanen består av 65 ofta ganska små kapitel, ibland försedda med rubrik. De kan handla om vad som helst; när man ser en film på däck och duken blåser bort, fartygets hundgård, en tankeläsare, nattliga bridgepartier, en konsert, turbinrummet, ett besök i Aden, en kedjefånge som varje natt vallas på övre däck. Beskrivningarna bultar av liv men är för korta. Man vill ha mer!
Pojken är hungrig på detaljer, observant, klipsk och företagsam. Han hjälper en baron att göra inbrott i förstaklasshytterna. Han låter surra fast sig själv på däcket under en orkan och krossas nästan av brottsjöarna. Han storljuger utan minsta svårighet när han blir pressad. Och det gör Ondaatje också; här finns en fantastisk historia om när en hund mördar båtens rikaste person.
De går in i Röda havet, glider vidare och krossar Suezkanalen. I öppet vatten tar sig fartyget fram med tjugotvå knop i timmen, i kanalen rör man sig som på en "långsam trampcykel". Ondaatje skriver så sinnligt, med starka metaforer, välavvägd rytm och en säker känsla för detaljer.
I den sista delen hamnar vi plötsligt i en österländsk spänningsroman. Intrigen är listigt kopplad till kedjefången. Men den våldsamma handlingen blir nästan en gökunge, på väg att knuffa ut alla de andra underbara episoderna ur boet.
Många år senare återger den vuxne mannen vad som egentligen hände - och vart de här personerna tog vägen i livet. Det känns nästan som att betrakta en gammal repig film och äntligen få tillgång till de delar som tidigare var barnförbjudna.