Denna morgon är kylan i luften är oförlåtande. Den attackerar på varenda punkt av kroppen och skalar bort alla lager av värdighet. Får mig att känna samma sak som man kände alla de gånger man inte visste vem man skulle vara med i grupparbeten, eller då man glömde sin handduk på idrotten och fick torka sig med sin kompis blöta, sura handduk. Åren, erfarenheter, prestationerna som jag har lagt mellan mig och det, hon, allt, försvinner inom loppet av fem minusgrader som blåser rakt igenom mig.
En dag vaknar man upp och är inte längre antingen bäst eller sämst i universum. I stället är man ganska bäst i universum. Eller ganska sämst i universum. Hur som helst är de ganska lika varandra. Hur som helst så går livet vidare. En dag vaknar man upp och upptäcker att man plötsligt gillar ärtsoppa. En dag tycker man att åldersgränser är förnuftiga. Det smyger sig på. Det händer utan att man märker det och en dag vet man bara. Barn ska ha på sig cykelhjälm, sockar ska bytas varje dag och det bästa sättet att skala en vitlök är att lägga knivens platta sida mot den och slå till kniven lätt med handflatan. Plötsligt vet man bara så mycket. Och ändå.
Ändå finner jag så ofta mig själv stå där. Som en övermogen flicka med för röda läppar. Med ett vinglas i handen, yviga gester – införlivad i ett samtal som jag själv inte förstår överhuvudtaget. I en bisarr charad där vi alla säger samma sak, och nickar förstående åt våra egna ord i någon annans mun. Stundtals slås jag av en bisarr önskan, en vilja att skrika till alla personer runt omkring mig: "SER DU INTE ATT JAG BARA ÄR EN SKRAJ LITEN SKIT SOM HAR SNOTT MAMMAS LÄPPSTIFT, SOM INTE ENS KAN ÄTA GODIS PÅ VARDAGAR UTAN ATT FÅ DÅLIGT SAMVETE, SOM INTE HAR NÅGON ANING OM VAD JAG GÖR! SER DU INTE?" Allt medan min mun säger: "jag förstår vad du menar, och ur ett samhällsperspektiv kan detta fenomen onekligen betraktas som relativt blasé".
Den oförlåtligt kalla morgonluften strömmar in under kragen jag knäppt så omsorgsfullt i hallen – stramar i lungorna. Drar i näshåren. Gör ont. Strängt säger jag åt mig själv att sådana som jag är alldeles för unga för att vara nostalgiska. Att sådana som jag bara borde klä sig i solsken och korta kjolar hela tiden. Jag hoppar på min cykel och i ett flytande tempo trampar jag vant iväg. Trampar bort, tillbaka in till mina gråskalor där allting är ganska bra. Eller ganska dåligt. Hur som helst är de ganska lika varandra. Hur som helst så går livet vidare.