Recension
That's Life är Jill Johnssons hyllning till sina ikoner – dem som fick henne att älska musik från första början, och som hon ständigt återkommer till.
Hon inleder med Dixie Chicks och Beyonces samarbete "Daddy Lessons" och bjuder sedan på en resa mättad av Vegas, lyx och cirkus. Bara dekoren, ljuset och bandet hade räckt för att titta sig utmattad på. Men Jill gasar vidare med trapetskonstnärer, trivsamma humornummer, och spektakulära klädbyten. Ibland är showen så närgången att undertecknad sitter med en saxofon i ansiktet.
Blundar man sprakar showen nog så väl. Det känns alltid priviligerat att lyssna till storband, och detta är inget undantag.
Vad går det att säga om 18 proffsmusiker som kramar varje droppe ur söndertolkade Frank Sinatra- och Dolly-nummer? Man glömmer att man befinner sig i en sporthall, det går inte att säga annat. För det torde inte vara möjligt att få till detta snyggare under rådande förutsättningar.
En låtlista går naturligtvis att nagelfara in absurdum, men behöver någon verkligen höra en till version av Fly me To the Moon?
Hon berättar om hur hennes far introducerade henne för Sinatra: "Ingen sjunger eller artikulerar som han".
Jag tänker i samma banor redan i Frank Sinatras That's Life, som är kvällens andra nummer. Men framförallt undrar jag vad i hennes röst och artisteri det är som drabbar så många.
Johnsson är ett ärkeproffs och en god entertainer, men jag har svårt att se det unika. Den berömda sprickan, där ljuset kommer in.
Som familjeunderhållning och sporthalls-show betraktat är "That's Life" spot on. Aldrig utmanande, men kroniskt underhållande.