Människan och determinismen skulle kunna vara en annan tanketråd. Allt mer diskuteras just genetiken. Vi föds med en förprogrammering som innehåller mer än anletsdrag och storleken på våra fötter. Kanske är ödet redan inritat i generna - när vi ska dö och i vilken sjukdom - nästan oavsett vad vi äter eller hur vi lever. Det är djärva tankemönster som dyker upp när Barnens Polarbibliotek en dag annonserar vinnarna i en teckningstävling för barn. Med ett enkelt ritverktyg på www.barnenspolarbibliotek.se kan man alltså gå in och rita små vykort. Välj en färg och kludda med musen, drastiskt uttryckt. Det var från början bara en hastig och plikttrogen blick från en tillfällig redaktör på dessa alster. Men någonting kokade till i hjärnan. Hade inte de där barnteckningarna ändå ett slags genuint uttryck!?
Samtidigt drog jag mig till minnes ett besök på Luleås multiarrangemang Konst i det gröna för många år sedan. Jag strosade där bland Gültzauuddens alla utställare och hamnade så småningom längre ner mot stranden där ett daghem nästlat sig in bland alla konstnärer och fått tillstånd att ställa ut barnens teckningar. Fördärvad i sinnet vandrade jag därifrån med en enda tanke i huvudet:
"Det var ju barnens teckningar som var de mest sevärda och mest uttrycksfulla." Var därför den vuxne konstnären ett barn som gått vilde i snårskogen? Och hade inte Picasso också sagt någonting liknande under sin karriär, att han "redan som barn målade som en vuxen men att det tog honom ett helt liv att lära sig att måla som ett barn".
Det fanns kraft och rörelseenergi i Aliens Force. Haren som springer, den befinner sig definitivt i rörelse som om den vore jagad av en räv. Kompositionen i Snögubbe med slips känns given, och man påminns om känslan på nästippen när snöflingorna faller. Och vilket gäng, vilken tokrolig orkester, är inte figurerna i Lilla kaninlandet!?
Jag börjar tvivla på mig själv. Kanske är detta en överkokad analys? Jag ber nådigt att få träffa konstnären Bengt Frank från Luleå som varit med om att skapa ritverktyget på Barnens Polarbibliotek.
- Jag häpnade också, säger han. Vilka härliga bilder!
Så pass chockad var även han, att han direkt vände sig till Konsthallen i Luleå och föreslog en mastodontutställning med dessa barnteckningar uppblåsta i storformat likt graffiti - 4 x 3 meter stora.
Men konsthallen tvekade. Kanske hade även Bengt Frank kokat över. Det blev i vart fall ingen större respons på förslaget.
Barnbilderna föder likväl diskussionen om den goda konsten och barnets förmåga till det naiva och direkta uttrycket.
- Jag vurmar för det barnsliga, säger Bengt Frank.
Och vi pratar länge om just Picassos förmodade uttalande.
Den vuxne konstnären förvärvar tekniken, men har ofta svårt att återvända till det tillstånd där det inte längre är tanken som styr skapandet. Att måla som ett barn kan vara eftersträvansvärt, men också riskfyllt. Vi befinner ju oss mitt i vuxenheten med all vår prestige och vår status.
Men den andra frågan då: vad det är hos barnet som har skapat konstnären? Varför finns det förresten nästan alltid en gul sol uppe i målningens vänstra hörn?
Ingen av oss har någon aning, utan spekulerar. Sitter det i generna, eller har barnet lärt sig att grå moln betyder dysterhet, och att strålande sol är glatt och livfullt. Men vilken vuxen har någonsin sagt:
"Du förstår lilla Lisa att nog var det här en fin teckning, men du har glömt att måla dit en sol i vänstra hörnet." Jag har aldrig sagt så till mina barn, och jag har aldrig hört någon annan vuxen yppa något liknande.
En spekulation blir att det sitter i barnets konstnärsgen, en färdig konstruktion i den mänskliga hjärnan för att fånga upp essensen. En färdigstekt pannkaka i barnets neocortex. Och solen ska sitta i det vänstra hörnet.
Människan blev människa när hon ställde sig på två ben, sägs det ju - homo erectus. Kanske blev vi människa med en annan gen, en ännu ej frampenslad art vid namn Homo creativa.