Julian Barnes Känslan av ett slut handlar om minnets bedrägerier. Vad du minns är inte alltid detsamma som det du har upplevt, tänker Tony, romanens huvudperson. Han försöker få ordning på händelser under de ungdomsår han och tre vänner väntade på att livet skulle ta fart. Medan de fruktade att det inte skulle bli som i romanerna de läste fantiserade de om sexuella upplevelser. När de unga männen slutat skolan lovade de varandra livslång vänskap innan de försvann till vidare studier, arbetsliv och äktenskap.
Som unga drömde de om hur lysande framtiden skulle bli. När de kommit i fatt den och insett att den blivit historia försökte de fantisera om hur den kunde ha blivit. De drömde om sådant som borde ha inträffat, och lyckades ibland så väl att de inbillade sig att det hade hänt, tills de mötte andras minnen av tiden tillsammans. Som unga tyckte vännerna att medelålders män såg likadana ut, när de själva nått dit upptäckte de att det förhöll sig så.
Tony, som sköter berättandet, försöker komma i håg det förflutna så angenämt som möjligt, men efterhand som romanen framskrider kan sådana ambitioner inte upprätthållas. Åtskilligt som fastnat i minnet låter sig inte skakas bort. Många obehagligheter som renoverats och fått ny design motstår inte minnets nötande. Sprickorna i minnesbilderna växer och blottar avgrunder som tvingar Tony att erkänna att livet varken varit eller blivit som han inbillat sig.
Jag läste romanen på engelska i höstas, när den fick Bookerpriset. Nu har jag läst översättningen. Här finns ett utrymme för en längre granskning, men en mening får plats. På första sidan står: This last isn`t something I actually saw, but what you end up remembering isn`t always the same as what you have witnessed." I översättning: "Det sistnämnda är ingenting som jag själv har sett, men det som stannar i minnet är inte alltid de saker som man verkligen har varit med om." Det översatta är som synes och framförallt höres vid högläsning slappare och utan den rytm och det samspel som finns mellan orden i originalet. Jag har granskat översättningen i ett tiotal stycken och resultatet är detsamma som i det citerade exemplet: slappt och orytmiskt.
Det är lätt att tycka om Känslan av ett slut. Romanen är full av aforistiska formuleringar som inbjuder till reflektioner över irrfärderna i minnets labyrinter. Stämningen är vemodig, som så ofta hos Julian Barnes och jämnåriga engelska författare som Ian McEwan, Graham Swift och William Boyd. Livet för deras åldrande manliga antihjältar har ofta blivit just som de fruktat.
Julian Barnes skriver tillbakalutat, minnen kommer som det passar, "apropå ingenting så spelar jag fortfarande en hel del Dvorák", kan han skriva och så kommer det ett litet stycke om klassisk musik som han lyssnade på i sin ungdom och sådant han lyssnar på som medelålders. En sådan prosa inbjuder till tillbakalutad läsning, men det bör undvikas, ty den lätthet som ibland blir banal kan omärkligt glida över i fascinerande tankar om hur tiden förvaltar våra minnen. Bristen på mod är berättelsens undervattensström.