The Barents Region – A Transnational History of Subarctic Northern Europe är titeln på verket. Den vidsträckta Barentsregionen, där de norra delarna av Norge, Sverige, Finland och Ryssland ingår är en tvehövdad skapelse. Den skapades med politiska syften och tillkom på initiativ uppifrån, från de norska och ryska utrikesministrarna Thorvald Stoltenberg och Andrej Kozyrev.
Men historiskt sett är kontakter och samarbete över gränserna ingalunda något nytt i norr. Mycket är gemensamt – klimat, natur, naturresurser och råvaruexport, det perifera läget sett till huvudstäderna/maktcentra i söder osv.
Nationsgränserna är relativt nya påfund. De nomadiserande samerna flyttade fritt med sina renar, och handelsförbindelserna gick på tvärs. Olaus Magnus skrev efter sitt besök på Torneå marknad 1519: ”Här församlas nämligen vitryssar, lappar, bjarmer, bottningar, finnar, svenskar, tavaster och hälsingar; dessutom komma åtskilliga från Norge över de höga fjällen och vidsträckta ödemarkerna.”
Nordkalottsamarbetet har funnits sedan 1950-talet, kommuner i öst och väst har deltagit i vänortssamarbete. I svenska Tornedalen var man medborgare i kungariket Sverige, men talade finska, många lyssnade på finsk radio och en del höll sig med finsk tid.
Boken är skriven av tjugosju fackhistoriker, från både Ryssland och väst. I varje kapitel har skribenter från alla fyra länder medverkat. Det har säkerligen lett till att en del kanter slipats bort, men enligt huvudredaktören Lars Elenius har fördelarna övervägt.
I boken har man utgått från sju olika vändpunkter, bland dem 1550 då staterna tog kontroll över handeln med urbefolkningarna, 1809 då Finland och Norge bytte tillhörighet, Andra världskriget 1939, Stalins död 1953, 1970-talet med oljekris, miljöfrågor, urbanisering, ekonomisk stagnation i Ryssland.
Idag kan man se hur nationalstaterna förlorat i betydelse och hur en etnisk revitalisering skett hos grupper som samer, tornedalingar, kväner och pomorer.
Den breda kompetensen i redaktionen gör att mindre kända fakta kommer fram. Som att de nordnorska länen Troms och Finnmark inte ingick i den nordiska passfriheten och fria arbetsmarknaden mellan 1957 och 1975 p.g.a. av rädsla för utländskt spioneri.
Tillkomsten av Barentsregionen kan ses som ett tecken i tiden. Året var 1993, Berlinmuren hade några år tidigare fallit, Sovjetunionen var upplöst. Uppe vid Barents hav, vid den norsk-ryska gränsen hade militärallianserna Nato och Warszawapakten tidigare stått öga mot öga, med kärnvapenbestyckade u-båtar patrullerande utanför kusten.
Kalla kriget var nu över, och uppe i norr hade ett säkerhetspolitiskt vacuum uppstått. Den norske utrikesministern såg hur ett fönster av möjligheter stod öppet, och väckte förslaget. Den 11 januari 1993 bildades Barentsregionen.
Från officiellt svenskt håll är Barents-engagemanget tyvärr svagt idag. Genom åren har det dock funnits individuella entusiaster också i Sverige – inte minst inom kultur och media. En föregångare som nämns i en av bokens många faktarutor är förre landshövdingen Ragnar Lassinantti.
Går det då att identifiera sig som barentsbo? Det är förstås möjligt, men kommer kanske inte att omfattas av en majoritet av invånarna i regionen. Boken definierar Barentsregionen snarare som en politisk och funktionell region inom vilken människor och information kan röra sig. En identifikationsregion ska däremot innehålla släktskap i form av språk, kultur och etnicitet – något man exempelvis finner i Sapmi.