Fyra tjejer, ett kvadratiskt bord, åtta stycken glittermålade ögonlock. Fyrtio matchande naglar, tre timmar kvar av år 2012, och en önskning.
En pojkvän. Ett par extra skor i hallen, saker att kunna kalla för "våra" och en mun att försvinna mot. Det var det enda vi önskade av det nya året. Det var det enda vi, ja, faktiskt krävde av år 2013! Vi var ju unga, fruktansvärt rastlösa och hade leenden som fortfarande såg genuina ut, och om han inte kom nu, när skulle han komma då? När skulle vi någonsin vara lättare att älska?
Vi krävde inte ens en pojkvän. Bara ett simpelt hack. En repa i pulsen, en millisekund av tystnad i regelbundna trumslag bakom bröstkorgen. Vi ville tappa andan av hänförelse, kan man säga men det låter klyschigt och överdådigt. Istället kan man uttrycka det som så att vi ville hitta någon som vi med nöje skulle låta ta räkorna från vår skagen toast. Det verkade orimligt svårt. I alla fall för sådana som oss som alltid verkade vänta på något: bussar, behåstorlekar, tysta millisekunder. Sådana som oss, som väntade på att få sluta vänta. På exakt vad visste vi inte riktigt, vi bara drömde om när det skulle ske.
Vi som tänkt: det kommer när det kommer. Vi som tänkt: han tvärs över golvet är ganska söt. Vi som tänkt: vem vet, det kanske till och med händer i kväll! Vi som tänkt: äh! Kärlek är bara krav och mjukisbyxor med chipssmulor på. Vi som tänkt: det här är ju rätt mysigt, att kramas alltså. Vi som tänkt: varför smakar han fruktkräm? Vem över fem år äter ens fruktkräm nuförtiden? Vi som tänkt: hjärtjävel, kan du bara inte ge upp?
Vi som sagt: sluta! Sluta din förbannade nedslående hjärtjävel, sluta! Sluta vara så förutsägbar! Sluta vara så resonlig när någon kysser mig. Sluta bete dig som om det är samma sak som att jag sitter och skiter. Bevisa! Bevisa att Hollywoodfilmerna, dagisfröknarna och Bamseböckerna talar sanning. Bevisa att du är mer än ett organ – ett brandlarm till våra lyckliga slut. Skrik! Väsnas lite! Överraska oss! Visa oss att du kan bli upphetsad över något annat än extrapris på lax och skatteåterbäring.
Bara en millisekund av död. Hörru. Det var allt vi krävde av år 2013. En millisekund av bekräftelse, så att vi visste att våra hjärtan var mer än ett organ. Så att vi visste att vi var mer. Så att vi fick vara mer än bara hjärtan som slår.