Avantgarde med traditioner
Den har sina rötter i de rykande askhögarna efter andra värIdskriget. I helgen kom den moderna, japanska butoh-dansen till Korpilombolo.
Foto:
Tidigare under dagen, vid ett seminarium som arrangerades som arrangerades av Dans i Nord och Korpilombolo kulturförening, berättade Su-En att dansen (som uttalas butôh) föddes någon gång under 1950-60-talen i Japan. Bomberna hade fallit över Hiroshima och Nagasaki. Japanerna var ett slaget, sargat folk. Men medan röken sakta la sig över landet växte en önskan om att göra revolution mot den amerikanska ockupationsmakten och dess kultur.
- Det fanns en vilja att skapa något nytt och eget när historien plötsligt kändes avskuren, säger Su-En.
Ur det japanska avantgardet spirade därför butoh-dansen. Förgrundsfiguren var den unge, intellektuelle konstnären Tatsumi Hijikata (död 1986), som kommit till Tokyo från en by i norra Japan.
- Genom att bryta med det konventionellt förfinade och konstfulla japanska uttryckssättet, använda sig av groteska rörelser och låta männen på scenen bära bakåtvända, trasiga kvinnokläder och kvinnorna manskläder, skapade han och hans efterföljare en androgyn, nydanande konstform som redan i sin linda ansågs snäv och provocerande, säger Su-En men berättar att den också innehöll traditionella japanska inslag som att "använda det lilla rummet" och - paradoxalt nog - att hylla det gamla med spår av tid och erfarenhet.
Fortfarande har butoh-dansen inte mer än omkring 200 utövare. De flesta hittas naturligt nog i Japan. Men enligt Su-En handlar det ändå om en världsdans som inspirerar internationellt.
- Det finns ungefär en verksam butoh-dansare i varje land där man har en nutida dansvärld, säger Su-En.
Själv åkte Su-En från Sverige till Japan 1986 för att studera kampsport, men blev helt fast i butoh-dansen. Som lärling i Tomoe Shizune & Hakutobogruppen där den legendariske Yoko Ashikawa undervisade och koreograferade, lärde hon sig de specifika rörelser som symboliserar människa och natur, liv och död, ljus och mörker, vackert och fult istället för skeenden i butoh.
Tillbaka i Sverige verkar hon via Su-En Butoh Company med säte utanför Uppsala. Här tar hon emot egna elever.
Några skolor i butoh finns däremot inte. Den som vill lära sig konstartens grundidé - att förvandla kroppen till ett verktyg och bli ett med det som ska gestaltas - måste i stället hitta en egen lärare.
Fast exakt vad Su-En och Amit Sen önskar gestalta på scenen i Korpilombolo är svårt att se. I programmet kan man läsa att de söker utmana hastighet och form genom överraskningar, uppbrott och motstånd i sin improvisation. Men egentligen är det kanske just så enkelt som Linnea Nylund, ordförande i Korpilombolo Kulturförening, beskriver det efter föreställningen:
- Det härliga med konstyttringar är att man får göra sina egna tolkningar!
Så jobbar vi med nyheter