På Ebeneser i Luleå framträdde på onsdag kväll åtta kvinnor i olika åldrar i en kortare dansföreställning om och av kvinnor. Rosa Oktober har koreograferna Josefine Juto och Niki Westling, Luleå Rytmik och Balett, haft som inspiration.
Föreställningen börjar på ett lite ovanligt sätt med stillastående svartklädda kvinnor medan det från högtalarna hörs röster, blandade ljudklipp med kvinnor som talar om allt mellan himmel och jord och mest om det som räknas här i livet. Så småningom börjar de röra sig och på enkla sätt illustrera det som sägs. Musik sätts på och sedan varvas musik och ljudklipp om vart annat. Ibland är alla dansarna på scenen, ibland endast en kärntrupp mer vana dansare.
Några fina inslag är till exempel när kvinnor berättar om att förlora en nära vän i bröstcancer eller att leva i skuggan av sjukdomen när en nära anhörig är sjuk. Rosa ballonger får här illustrera bröst. Men det är också röster om styrka, glädje och reflektion. Någon pratar om hur synd det är att kvinnor ödslar så mycket tid på att kritiskt granska sina kroppar när de kunde ägna sig åt något större.
Ljudklippen med kvinnors röster lämnar mig inte oberörd, de dröjer sig kvar.
Själva koreografin är konstnärlig men rör sig ändå inom genrerna jazzdans, modernt och balett. Mixen av amatörer, mer vana dansare, yngre och äldre funkar fint. Musik och intervjuer har mixats av Teo Wiik.
Det är de tjugoåriga Luleåtjejerna Juto och Westling som skapat föreställningen. De är aktiva i Luleå Rytmik och Ballettförening sedan många år och har även nystartade företaget LÅ scendans.
Det var på Ebenesers evenemang Öppen Scen som dansföreställningen ägde rum som ett av flera framträdanden.