Att vara vitrysk – en doft av Kafka

vitryssland. Vardagsliv i Minsk.

vitryssland. Vardagsliv i Minsk.

Foto: Sergei Grits

Kultur och Nöje2015-10-19 06:00

Svetlana Aleksijevitj är vitryska, eller "bjelorusskaja". Jag har en liten aning om hur det är att vara vitrysk. Det har en doft av Kafka.

I mitten av 90-talet när jag arbetade som journalist i Moskva ringde jag Vitrysslands ambassad om visum till huvudstaden Minsk.

– Visum? Ge fan i att söka visum! Res till Minsk och sök visum där, sa UD- tjänstemannen.

Jag reste till Minsk. I Minsk sa en annan vitrysk UD- tjänsteman:

– Ge fan i att ringa hit! Ska ni ha visum hit kan ni skaffa det i Moskva.

– Men jag är ju redan här i Minsk, sa jag.

– Det har ni inte rätt till. Res tillbaka till Moskva och skaffa er visum hit!

Sedan bodde jag utan visum i Minsk en vecka och festade på vodka och vattenmeloner.

Jag är ju litet mallig, för vi är i samma litterära racerstall, Svetlana och jag, det lilla Ersatz förlag. Det ger ut Dostojevskij, Tjechov, Aleksijevitj och mig.

Men tillbaka till mopedismen. Min moppe är av kinesiskt märke och jag fick den halvt till skänks av grannen Ulf, i verkliga livet son till en av mina litterära huvudpersoner, den saktmodige näverkonstnären i romanen Babels torn i Bojtikken.

– Han är lite justerad och du kan nog dra upp han till 70, sa Ulf.

Jag beslutade ta kinesen till Moskva.

Om man nu ska resa Dikanäs-Moskva med en justerad kinesisk moped som man kan dra upp till 70, tvingas man passera MÖRR-SJÖ-LIA. Det är en beryktad utlöpare av Marsfjället, hög och bakhal om vintern. Postbussen brukade sladda i diket där, när vi ännu hade postbussar. Folk blev utan margarin, Hemmets Veckotidning och helgbrännvinet om bussen hamnade i diket vid MÖRR-SJÖ-LIA en fredag.

Vi hade en gång en utsänd däruppe vid bergsmassivet, Bruno, Moskvakommunist, ibland Maoist. Det var 1961. Han hade hört att ryssarna skulle smälla av en gigantisk vätebomb vid Novaja Zemlja, hundra megaton. Spanaren Bruno kom tillbaka och rapporterade till min far, kommunistchefen:

– Nog fan small det!

Vi var smittade av det. Utopin om socialismen kunde gott sponsras av en sovjetisk vätebomb. Den skulle skrämma skiten ur borgarna.

Högst upp på MÖRR-SJÖ-LIA var jag stelfrusen, fast det var i augusti. Somrarna i södra Lappland är inte att leka med. I Stalon köpte jag mig i lanthandeln/macken en poncho mot regnet och mindes att Ivar Lo-Johansson en tid varit här och skrivit om lämlar. Han var som mellansvensk inte van vid lämlarna som sprang runt hans fötter vid Marsfjällets fot. De befann sig på oavbruten vandring och de gulbruna krypen väjde inte för stora vattendrag, simmade och drunknade i tusentals. Men över skulle de.

I Meselefors är det tre grader varmare. Jag stannar för tobakspaus mellan inlandsbanan och den nedlagda lanthandeln och var det inte i Meselefors samme Ivar-Lo gick in till handlaren med en ung kvinna i sällskap och skulle ha falukorv. Flickan viskade blygt i den store diktaren Ivar Lo-Johanssons öra: Hur stor korvbit ska ja handla?

– En kuklängd!

Kvinnan ska ha varit en blodung Sara Lidman.

Jag försäkrar: jag vet inte. Men obestridligen reste Ivar Lo en del i Vilhelminatrakten under 50-talet och var kvinnokarl. Det är en bra story. Kolla den inte!

I Dorotea tar jag in på campingen. Den drivs av ett holländskt par som berättar att de arbetar hela natten med reparationer och inventering och därför kan jag ställa kinesmoppen riskfritt utanför stugan.

– Ska du resa till Moskva med den? Paret ser skeptiskt ut.

tIll MOSKVA 2

I morgon

doft av Kafka

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!