Den franske 1500-
talsfilosofen Montaigne påstod att kvinnor inte hade förmåga att vara vänner i någon djupare bemärkelse. Kvinnlig vänskap har överhuvudtaget inte uppfattats som något viktigt och har därför uppmärksammats väldigt lite av filosofer och forskare genom tiderna. Det var någonting som författaren Åsa Moberg upptäckte när hon var på jakt efter väninneskapets betydelse.
Nu har hon skrivit en bok i ämnet och utgått ifrån sig själv och sina väninnor. Hon frågar sig hur man får en väninnerelation att fungera och blickar bakåt. Hon minns sin uppväxttid i radhusområdet där hon ofta lekte för sig själv och gillade det. Men hon insåg snart att det ansågs som ett misslyckande att inte ha kompisar så hon försökte därför vara som alla andra, men kände sig utanför i kompisgänget. Inte förrän i vuxen ålder har väninnorna tagit plats på allvar i hennes liv. Innan dess gällde andra prioriteringar - kärleken, jobbet mm.
Moberg läser gamla dagböcker och söker upp ungdomsväninnorna. De pratar om gamla tider, hur relationerna såg ut på sin tid och varför de slutade umgås. Det handlar om svartsjuka, förälskelser och svek. I samtalen möter Moberg också sig själv som ung. Hon trodde hon var en varm och omtänksam person, men får veta att de kallade henne Iskristallen. Hon hade ett "hemligt rum" dit hon inte släppte in kompisarna.
Sen fortsätter hon med sina vuxna vänner. Det rör sig om arbetsrelaterade kontakter, kända journalister och författare som Gunilla Boethius, Amelia Adamo, Märta Tikkanen, Stoika Hristova och Birgitta Stenberg. Med dem blir meningsutbytet intressantare och frågorna fördjupas, men utgångspunkten är ändå deras egna personliga erfarenheter.
Man pratar om konkurrens mellan kvinnor och svartsjukan på väninnorna, om vikten av att ta sig tid med sina vänner, om gensvar och stöd, om vilka villkor som styr vänskapen och vad som skapar starka band mellan kvinnor.
Väninnorna och jag bärs i hög grad upp av Mobergs kloka väninnor som generöst delar med sig av sina vänskapserfarenheter. Moberg är en duktig lyssnare, men bidrar också själv med stor öppenhet i samtalen och visar därmed också på vänskapens komplexitet när hon yppar sin osäkerhet och sårbarhet. Hon talar också om de dubbla verkligheter hon länge levde i som ung. Hur stark och självständig hon var på jobbet, men auktoritetsbunden i hemmet. Där gällde först mammans vilja, därefter mannens. Då kom väninnorna ofta i kläm. Att vara väninna kräver sin kvinna.