När städer ska marknadsföras sker det i namn av kreativitet. Men hur mycket sanning ligger bakom käckt kläckta slogans?
Allt mera i staden håller på att ta formen som varumärken. Ytans språk får tala eftersom varumärket inte söker dialog eller önskar sig kritiska röster. Stina Ocarson har beskrivit detta i en artikel på dt.se (17 maj 2015):
”... för ett varumärke är inte mängden berättelser viktigt utan den berättelse som orsakar en själv minst skada. Alltså, tänker jag, kan nog inte ett varumärke vara opartiskt. För ett varumärke är alltid partiskt med sig själv.”
Socialantropologen Johan Asplund har myntat begreppet social responsivitet. Kommunicerar staden och människorna med varandra? Vilket utrymme finns för avvikande åsikter?
Staden förfogar över många berättelser. De flesta är sanktionerade. Men vad göra med det icke-sanktionerade berättandet?
Den som har råd att annonsera har inga problem. Men de som inte har det: Vad gör de?
Sedan 1960-talet har elskåpen spelat en stor roll. Elskåpen är föga estetiska med sin ansvällda form och gråa lyster. Kanske inte så konstigt att de framkallar en maning till att färglägga dem, om än med olagligt uppsatta affischer.
Byggplanken utgjorde under lång tid en given plats att spika upp affischer på. Nu är det omöjliggjort av metallstaket.
Förvisso finns några kommunalt utsatta anslagstavlor, där affischer tävlar om utrymmet. Men tillfällighetens eller slumpens aktivist har kanske andra planer. 1900-talets kraftiga urbanisering – det bor i dag fler människor i städer än på landet – bidrar till en urban alternativkultur, som inte alltid låter sig anpassas till formella mallar.
I dagens samhälle har köpcentra och bilism fått ta över mycket av stadens domäner. Det avvikande – äldre träbebyggelse, graffiti, gerillaodling och affischer på elskåp – ses mer eller mindre som hot. Det ska byggas nytt till varje pris.
Stadens ”finmotorik” i form av lågmälda inslag har ersatts av arkitektur som knyter an till gallerior och lådformade kontorshus.
Av kommunen anlagda promenadstråk ”trotsas” då vi sneddar över gräset. Med tiden bildas en stig, som också den är en del av stadens berättelse.
På Storgatan i Luleå finns en plats utmärkt som Talarens hörna. Under mina år i Luleå har jag inte sett någon använda den. Den framstår snarare som kommunal symbolpolitik, liksom hållningen till graffiti. Okej, om graffitin görs på utpekad plats – annars inte.
Gula pumphuset på Storgatan i Luleå, en frizon för kulturaffischering, har inkräktats av två digitala skyltar som drivs i kommersiell regi. Så äts det fria utrymmet upp. Sakta. Bit för bit.
Staden tycks tåla hur mycket kommersiell reklam som helst, medan krafter anmodar till upprördhet om någon har affischerat på ett elskåp. Det förstnämnda är köpt plats. Det andra anses vara ”förfulning”.
Affischer, taggar, stickers, graffiti, gerillaodling och oönskat upptrampade gångstigar är, som arkitekten Tomas Wikström uttryckt det, att skriva på stadens hud.
Tillåter vi det?
Tål vi det?
Om vi byter staden mot naturen: Vem bestämmer där? Människor och djur formar naturen genom sina rörelser. Stigar uppstår, grenar viks, eldstäder anläggs. Spår lämnas. Naturen är större och bryr sig inte nämnvärt, så länge den inte skadas eller förgiftas.
Staden är inte lika tolerant.
I den har makten bestämt att konsumtion går före sköntänkande. Därmed lever vi ömsom bland av reklam fullpepprade områden, ömsom bland kala, känslokalla ytor.
Det är den olagligt uppsatta affischen som stör. Eller?
Gång efter annan har kommunalråd invigt nya, gråa byggnader. Ingen verkar ha frågat sig varför inte byggnaderna har blivit föremål för konstnärlig utsmyckning.
Istället verkar det som om politikerna mest har haft utkik efter fotografernas kameralinser.
Jo, det blev en färgbild av invigningen i tidningen – men byggnaden är lik förbannat grå.