"Att skriva om Kiruna botar lite av min hemlängtan"

"Måste det vara så himla blodigt?" frågar samtalsledaren Kerstin Wixe sin gäst på litteraturaftonen Kontext i Luleå.
- Jajamänsan, det måste det. Det har ju liksom blivit min grej, säger författaren Åsa Larsson som precis läst dödsscenen ur sin senaste bok Till dess din vrede upphör.
I texten målas det upp en bild av ett ungt par som dyker vintertid för att utforska ett gammalt flygplansvrak. Men plötsligt finns en tredje person där - någon som tvingar dem att dö på ett ohyggligt sätt i sin strävan att bevara en gammal hemlighet från andra världskriget.
- Det finns mycket historia i Norrbotten, men vad jag alltid har tyckt varit märkligt är att när jag gick i skolan var det ingen som ville diskutera vad som hände under andra världskriget. Det är så tyst om det, fortsätter Larsson som inför sin fjärde roman om Rebecka Martinsson fått gräva djupt i historiehyllorna på biblioteket.
Rätt snart får läsaren veta vem som är skyldig. Men motivet dröjer Larsson med att avslöja.
- Jag tror inte att det är så ovanligt att göra på det sättet längre. Mycket av skrivande handlar ju just om att hitta dolda broar mellan händelser.
För att tydliggöra vad hon menar berättar Åsa Larsson att en av hennes första inspirationsstunder till romanen kom när hon framför sig såg ett par som dök kring ett gammalt flygplan. Nu gällde det bara att med fantastins hjälp ta reda på vad som kunde ha hänt dem och bygga vidare.
- Att bygga broarna mellan de där enstaka bilderna man ser framför sig - det är den kreativa processen, menar Larsson.
På samma sätt bygger hon sina karaktärer.
- När jag skrev om Rebecka Martinsson för första gången hade jag ägnat säkert ett halvår åt att fundera hur hon skulle vara som människa. Så när jag väl började skriva och kom till olika situationer behövde jag inte fundera över hur Rebecka skulle reagera - det gjorde hon spontant på alldeles egen hand.
Karaktärerna i böckerna blir en sorts fantasikompisar som tänker och agerar självständigt, sa Åsa Larsson i en tidigare intervju i NSD. Och hon lägger lika mycket tid på att mejsla ut mördarnas karaktärer.
- Man glömmer bort att i de här monstrena finns det människor. Och de mördare som finns i mina böcker är alltid människor som har förmågan att reflektera över sig själv. Den enda "mördartypen" jag inte skulle kunna skriva om i mina böcker är nog sådana som Anders Eklund. Det finns någon slags begränsning i huvudet på en sådan människa, en slags karghet. Jag skulle kunna säga "korkad" fast det är kanske ett dumt ord.

Platsen är som alltid Kiruna med omnejd.
- Jag tror att skriva om Kiruna hjälper till att bota lite av min hemlängtan. Alltid när jag kommer dit känner jag starkt att det är där jag hör hemma. Och det är är samma sak som Rebecka i böckerna känner tror jag - att man kan känna lika starkt för en plats som för en person. Fast om jag bodde där skulle jag kanske resonera annorlunda, jag vet inte. Jag nöjer mig med min avståndsförälskelse, säger Larsson och skrattar.

"Att skriva om Kiruna botar lite av min hemlängtan"

På samma sätt som juristen Rebecka Martinsson söker tryggheten i hemstaden längtar också författaren Åsa Larsson tillbaka till Kiruna ibland. Under gårdagskvällen besökte hon Luleå för att berätta om sina blodiga mord och sitt nyfunna historieintresse.