I somras fick jag beskedet att jag skulle få ett stipendium. I samband med utdelningen ombads jag att dela med mig av mina tankar om vara ung och hur jag ser på mig själv som krönikör i framtiden. Det fick mig att tänka på hur jag ser på skrivandet generellt; dess roll i mitt liv, och varför jag ens sysslar med det med tanke på att 90 procent av mitt skrivande går ut på att radera det jag skriver.
Under en föreläsning häromveckan berättade vår gästföreläsare att det finns kognitiv forskning som hävdar att skrivandet först och främst handlar om att tänka, inte skriva. De menar att skrivandet är en aktivitet som till mestadels sker innanför skallbenet. Själva iklädandet av bokstäver är sekundärt; en biprodukt. Vissa går till och med så långt som att säga att skrivandet kan vara nödvändigt för att kunna tänka.
Som krönikör fokuserar man ofta på slutprodukten av skrivandet, men om man ser skrivandet som ett sätt att tänka, lägger man i stället fokus på skrivandet som en process.
Utan skrivandet kan jag bara ta isär saker, men jag kan inte koppla ihop dem. De förblir skärvor i mitt huvud. Det är processen att sätta de sönderdelade bitarna på pränt som gör att en hel bild framträder. Att skriva är inte resultatet av att jag har fattat något, det är i skrivandet som jag förstår. Det är i processen att skriva som verkligheten framträder. Det är så jag tar tillbaka den.
För skrivandet, hur och vad vi tänker, är ett resultat av våra erfarenheter, våra individuella förutsättningar och vår omgivning. Den formas av vår verklighet, men den formar den också i sin tur. Orden vi använder för att beskriva världen påverkar hur vi ser den, och hur vi agerar i den.
Att skriva är därför att ta kontroll – att ta tillbaka makten. En känsla av tillkortakommande kan bli en styrka när den speglar sig i andra människor. Ett minne kan omdefinieras, omvandlas, vändas mot ljuset ur en annan vinkel.
Eller som August Strindberg uttryckte det: Akta dej din jävel, vi ses i min nästa roman.