Att skilja anandet från vetandet
Varför är det så ont om frågetecken i Herta Müllers läsvärda bok, frågar sig Hans Olov Ohlson.
Vad är poängen med att konsekvent plocka bort dem, som nobelpristagaren Herta Müller har gjort i sin läsvärda bok I dag hade jag helst inte velat träffa mig själv.
Är det verkligen ett exempel på "extremt språklig precision", som Svenska akademiens för tillfället ständige sekreterare Peter Englund berömmer Müller för i en intervju i DN.
Är det ändå inte en rätt stor språklig precisionsskillnad mellan en punkt och ett frågetecken.
Är Müllers konsekventa skiljeteckensfilosofi ett nödvändigt inslag i skapandet av den "poesins förtätning" som nämns i akademiens officiella motivering till hennes nobelpris.
Är ändå inte frågetecknet ett enkelt och tydligt sätt att, om inte skilja agnarna från vetet, i alla fall skilja anandet från vetandet.
Visst vore det intressant att få veta.
Och blir det inte extra komiskt i detta funderande, att se att litteraturvetaren Ebba Witt-Brattström skriver "Det enda som stör mig är att folk envisas med att fråga om Herta Müller är svår att läsa?" i Böckernas klubbs katalog.
Nog är det väl helt fel att använda frågetecknet i den meningen.
Eller har Witt-Brattström någon mening med att använda frågetecken i slutet på ett konstaterande.
Vill hon kanske förtydliga det hon skriver, att för Müller är "språket en motståndshandling".
Men varför ett sådant totalt motstånd mot frågetecken.
Blir man inte lite frågande.
Så jobbar vi med nyheter