Jag har ägnat en längre tid att försöka lära känna mig själv. Jag har legat på visualiserade sandstränder och skickat iväg tankar jag vill bli av med på moln, hunnit tänka hur fan jag ska få tag i molnet om jag ångrar mig och vill behålla något. Jag har klivit runt i ett rum och ropat Nej! till mig själv, och jag har känt på min egen röst. Skitäckligt på sitt sätt, men härligt flummigt välgörande på ett annat. Jag hade kunnat fortsätta varje dag resten av livet med de aktiviteterna, men allt har sin tid. Det kallas basal kroppskännedom och jag är full av beundran till den som tålmodigt orkade ha med mig att göra. Jag var lika splittrad som kogödsel på en åker.
Jag ser mig själv numera som en oskriven bok. Lite krispig så där, lite rädd att förstöra första sidan, för vem vill börja en ny bok med ett trasigt blad? I mitt gamla jag var jag en loppispärm med skavda hörn och gulnad insida. De fungerade också, men bara för att det inte fanns andra alternativ.
Jag har utforskat hela mitt jag, som om jag vore utanför min kropp. Det har nästan varit som en skräckserie i trettio avsnitt.
Jag har gråtit utan att veta vad jag gråtit över samtidigt som jag känt mig totalt överlycklig och skrattat mer än någonsin.
Jag har raderat min Facebook permanent, jag har rensat kläder, jag har skaffat mig krukväxter och köpt träningskläder (till salu). Allt för att nollställa mitt gamla jag. Allt redo för den nya tiden.
Någonstans har min inre resa behövt få ta tid. Alla frågor om när man får läsa mig igen, om det kommer en ny bok, just det har jag valt att inte ta med i mitt liv just då. Det fick åka iväg på molnet.
Ibland behöver man få prova vandra på nya stigar för att veta om man gör rätt, om man tänker rätt om man är den man tror att man är.
Nyligen sa min man: Jag tycker du ska skriva igen. Det kom så otippat. Jag visste inte vad jag behövde få höra innan det nådde mig. Men han känner mig.
Det blev den första biten i mitt nya livspussel. Biten är inte ny, men jag är ny, och det räcker långt.
När jag skriver den här krönikan är det natt. Jag har bestämt att imorgon är det första dagen på resten av mitt nygamla liv. Kanske helt ointressant för er, men för mig är det viktigt att skrika till om det här och nu. Allt har sin tid!
Jag har lärt mig massor på vägen, mycket visste jag redan innan, men jag vet hur viktigt det är att följa sitt hjärta, magkänslan brukar kunna ge de rätta svaren, ta dig tid att andas för vem vet hur morgondagen ser ut. Vem vet.