Att lura döden
BOKDödens nyckerJosé SaramagoÖversättning:Henrik BerggrenWahlström&Widstrand
Foto: ALEXANDRE MENEGHINI
Och den aktuella romanen är precis som baksidestexten säger "en stillsamt ironisk och lekfull betraktelse över livets komplexitet och över dess förutsättning:döden".
Typisk Saramago, skulle jag vilja beskriva det dryga 200-sidiga romanalstret. Få, om någon, modern författare skulle mig veterligt ge sig i kast att berätta berättelsen om vad som hände när döden "bestämmer sig för att sluta jobba". Möjligen då Antonio Lobo Antunes, portugals andra litterära gigant, också han en nobelprisaspirant från det lilla landet på Iberiska halvön.
Euforin väcks till liv i landet när det under årets första dag står klart att ingen människa tycks ha lämnat jordelivet. Varken från sjukhus, ålderdomshem, polis eller andra med döden i arbetslivet-nära institutioner kan det denna januaridag år X rapporteras in ett enda dödsfall.
Vadan detta? frågar sig folk i gemen, i vars gytter det både finns en kollektiv glädje och nyväckta inslag av trångsynt nationalism."Köp flagga", skanderas det i kretsar som fått smak av odödlighet.
Men det jublas inte överallt. Begravningsbranschen anar sämre tider eftersom det eviga flödet av råvaror är i fara. Likaså försäkringsbolagen som börjar få in krav på annulering av livförsäkringsbrev. Varför betala dyra premier när "döden har lagt ner verksamheten", säger de tidigare intill döden betalningstrogna kunderna.
Även från sjukhus och åldringsvård hörs snart klagan över sakernas nya tillstånd. För hela tiden växer antalet "patienter som befinner sig i ett suspenderat liv".
Oroligast är dock kyrkan vars hela existens, eller "affärside", bygger på döden och återuppståndelsen.
José Saramagos elfte roman på svenska är en sorts allegori med starka drag av fabel. Men som vanligt är författaren inte sen att med lakonisk udd också gissla ekonomiska, politiska, religiösa och mediala makters förehavanden. Eller så kallade språkpoliser som säkert har, eller har haft, ett och annat att säga om Saramagos speciella syntax och flödande kommatering.
Dödens nycker kan delas in i två delar; en första mer samhällsskildrande, och en senare mer fantasibetonad del.
Övergången i berättelsen sker när sekreteraren till det statliga tevebolagsdirektören hittar ett violettfärgat kuvert på kontororet. Och i kuvertet hittar ett brev från Döden, eller bara döden, som vill att brevet ska läsas upp i den statliga televisionen.
Brevets innehåll talar om att dödens sju månader långa unilaterala vapenstillestånd är över. Och att döden åter planerar börja skicka brev till kreti och pleti. Men dödens violetta brev kommer dock ge människorna en veckas respit innan liemannen, brevavsändarens ständige följeslagare, skrider till verket.
Ja, så verkar tillvarons ordning mer och mer börja inta sin evighetslånga givna position. De som ska dö, dör. Så är ju livet.
Desto störrre blir därför förvåningen för döden, enligt Saramago en kvinna i mitten av 30-årsåldern, när ett brev kommer tillbaka.Och sedan samma sak igen, ett av dödens brev returneras.
Vem mäktar med att ifrågasätta mitt beslut, undrar den vackra kvinnan/döden och ger sig ut bland folk och fä. Och kommer efter mycket sökande till en ensamstående cellospelande man med hund. Och under natten, i åsynen av mannen och hunden, sovandes, känner den allsmäktige första gången maktlöshet.
Det är synd att behöva konstera att Saramago inte orkar romanen ut. Berättelsens timglas rinner allt snabbare och med det förloras ett innehåll riktigt värd namnet. Symboliken går inte att ta miste på, men den alltmer fantastiska berättelsen gör att jag nästan tappar intresset för hur det går, "i fablernas värld".
Måhända är Dödens nycker framför allt en gammal mans försök att avdramatisera vad som komma skall. Och med en ålder på 86 år är det fullt förståeligt. För José Saramago, en ordets och berättandets magiker från Azinhaga i Portugal, vet att livets siamesiska tvilling kan skicka brev tidigare än man anar...
Så jobbar vi med nyheter