Det är något med tåg. Upplevelsen av att sitta stilla medan landskapet utanför smälter samman, likt sekvenserna i en film. Det är en sensation som består i två motsatta känslor: att vara på väg – framåt mot ett mål – och att vara fast alltmedan världen rusar förbi en. En känsla som försätter mig i tankar om vem jag är och vem jag skulle kunna vara. Kanske är det en press, eller en längtan, att den yttre förändringen ska motsvaras av en inre. Att övergången från gula rapsfält till gröna skogar ska översättas under min hud, göra något med mig.
Medan vi åker genom Skåne vecklar parallella liv ut sig innanför mitt huvud. Jag försöker föreställa mig vad för slags liv jag skulle leva om det var mitt namn som stod på brevlådan intill det röda tegelhuset som susar förbi i fönsterrutan. Hur mitt liv skulle se ut om jag vore den personen som skördade den där åkern? Alla dessa liv som jag inte har valt, och livet jag har valt. Hur valde jag det? När valde jag det?
Att kunna välja är livsviktigt. Så viktigt att vissa människor är beredda att flytta till andra sidan av jordklotet, bara för att vinna tillbaka känslan av valfrihet. Jag ser det hända i Lund hela tiden. Människor som efter det första året av att bo i en ny stad, där ingenting är självklart och allting är ett äventyr, börjar rota sig. De som flyttar från studentkorridoren till egna lägenheter. Skriver in sig på treåriga program. Skaffar sig ett favoritkafé. Fyller frysen med matlådor. Sätter sitt liv i ordning. Och då.
Då väljer de att lämna allting. När deras kroppar har infallit i någon slags rutinmässig vardag väljer de att rycka upp sina rötter igen – för att få perspektiv. Och jag frågar: ”Vad har utbytesstudier i Nya Zeeland med dina problem att välja chips att göra?”, varpå de svarar: ”Men fattar du inte att jag är så himla trött på lättsaltade chips? Det är som att hela världen bara handlar om lättsaltade chips!”.
Som om det var någon som tvingade dem att köpa de absolut tråkigaste chipsen på Ica.
Men ibland blir vår vana att göra vissa typer av val så rutinmässiga att de inte längre känns som val. Att byta miljö blir då ett sätt att tvinga oss att ändra valen vi kan eller måste göra. Ett sätt att göra oss uppmärksamma på valen vi gör och har gjort, särskilt när vi har trott att vi inte har haft ett val. Ett sätt för oss att känna oss fria att välja vad vi vill igen även om vi slutändan väljer att gå tillbaka våra gamla liv.
En chans för oss att, om vi vill, välja oss själva på nytt.