”Hallå”, säger killen i matbutikens kassa och jag får hindra en impuls att vända mig om för att titta vem han så käckt hallåar åt. Så går det upp för mig att det var till mig som hallået var riktat.
Det är inte första gången som jag nära nog snörper på munnen åt ungdomens frimodighet. Hallåa i en kassa gjorde man minsann inte på min tid, då sade man hej på ett synnerligen korrekt sätt. Att tänka så är tantvarning och min tantifiering går i rasande fart.
Jag försvarar mig med att jag inte är helt illa däran så länge jag kommer på mig själv och påminner mig om att jag är larvig, så att jag istället för att snörpa med munnen börjar skratta. Att läxa upp ungdomar om språkvett är inte helt lämpligt, världen är under ständig utveckling påminner jag mig om.
Det här med att fylla 40 år innebär uppenbarligen ett steg mot att bli en tant och jag vet inte riktigt vad jag tycker om det.
Förra året sade min kära vän Lotta i telefonen ”det går inte att ha klänning och tennisskor”. ”Jasså” tänkte jag och tittade ned på vad jag just då hade på mig, tennisskor och klänning så klart och jag försvarade mig med orden ”jag kan ju inte ha klackiskor på jobbet, jag kan ju hamna ute på en myr mitt vad det är”. Sedan jag i somras fyllt 40 har jag inte tennisskor till klänning på jobbet, inte så ofta i varje fall och när jag har det gömmer jag nästan fötterna bakom ryggen om någon känd tittar fram.
Istället har jag inhandlat ett gäng klackiskor, ja, många av er skulle säkert kalla dem funktionsskor eller någonting liknande, men jag kallar dem för klackiskor. Det betyder att de har något (läs jättemycket) lägre och bredare klack än jag brukar ha på fest, då skorna efter ett tag ändå brukar landa under bordet . Nåväl, på väg till förskolan med lillkillen, en promenad på omkring 50 meter på sin höjd, håller jag fullkomligt på att vråla av irritation över mina nya klackskor, visserligen svinsnygga. Väl tillbaka i bilen stönar jag och ringer till min kära vän ”det går inte att gå i de här skorna, det gör svinont i fötterna, jag slänger bort dem”. Vännen skrattar gott och meddelar ”när man är 40 har man klackskor till vardags, du vänjer dig. ”Jag ger det en vecka”, muttrar jag. ”Ge det tre månader”, säger hon som är av den mer tålmodiga typen.
Att inte få ha tennisskor till klänning utan att smyga runt hörnen är tantigt.
Nästa gång jag inhandlar mat ställer jag mig i grabbens kassakö igen. Han hallåar till alla. Jag funderar på att hallåa tillbaka, men någon gräns måste det faktiskt finnas. ”Hejhej”, säger jag som att det inte alls låter tantigt och töntigt och på min mammas tid sade de faktiskt ”goddag” i kassan.