Jerker Virdborgs nya bok, Skyddsrummet Luxgatan, har en del likheter, tycker jag, med ett skissblock. De situationer, scener och förlopp som där ritas upp kunde lika gärna ha arbetats in i eller byggts ut till större, mer fullständiga verk. Texterna är öppnare än vanliga noveller och lika fullspäckade med dramatik och handling som rutorna i en serietidning.
Femton av de här texterna har titlar. De varvas in i en sammanhängande historia som utspelas under jord, i det skyddsrum som gett namn åt boken. Därnere befinner sig tusentals människor medan Stockholm bombas.
Denna ramhistoria som alltså bryts då och då, handlar om det klaustrofobiska i situationen, om en plötslig stank av olja, den väldiga trängseln i lokalerna, rädslan för gas, doften av mat, torrklosetterna, slagsmål, folk som bryter samman osv.
De instoppade, novellartade texterna handlar om människosmuggling, statligt bedriven plundring av privathem, en kyrka som bränns ner av ockupanter, ett besök i en radioaktivt smittad zon, en kyrkogård som bombas sönder, ett möte med ett krigsskadat barn, en soldatesk som mördar folk vid avspärrade vägar etc.
Skyddsrummet Luxgatan påminner en del om Virdborgs debutroman Svart krabba. Den handlade om ett småskaligt vinterkrig på västkusten men det fanns något overkligt och omodernt över det hela, som när hemvärnet eller en skara repgubbar övar strid och försvar. Folk dog visserligen som flugor men man fick ändå en känsla av att skotten var lösa och att stridsdomare snart skulle bestämma vem som vann kriget. En del av den stämningen finns med också i den nya boken.
I roman efter roman har Virdborgs patent varit att ladda sina texter med ett obestämt, krypande hot. Men i Skyddsrummet Luxgatan är hotbilden den motsatta, vi möter öppet, handgripligt våld, ibland på liv och död, i varje berättelse. Landet är delvis ockuperat, en front tycks gå genom södra Småland, Hudiksvall i norr är erövrat och stora områden har spärrats av.
Det vimlar som alltid i Virdborgs prosa av yttre beskrivningar men här är hans stil nästan maniskt registrerande. Språket är vigt, hårt pressat, som nerstoppat i de yttre förloppen.
Men inte bara. Flera berättelser har ett surrealistiskt drag. Som när en av fyra cyklande pappor i en berättelse kör i kapp. En av dem blir rammad av en bil men de tre andra trampar bara vidare; de vill vinna och tar sig inte an honom.
Varje berättelse är spännande men återspeglar också en förlorad värld. Se, säger texterna, allt det här kan du förlora. Och det kan gå fort. Vår civilisation vilar i själva verket på bräcklig grund och livet kan bli kolossalt beskuret och ofattbart farligt och tomt.
Varje dag ser vi på teve hur folk lider svårt under våld och förföljelser ute i världen. Här har kriget och lidandet kommit till Sverige.