Det finns mycket psykologism i domedagsprofetior.
Larm, larm! Klimathotet! Rädda världen! Mest verkar det handla om att implementera dåligt samvete hos människorasen. Inte minst nu i juletider då man – enligt undertexten i flertalet nyhetsartiklar – inte ens kan äta julskinka utan att bidra till nedsmutsning av själ och kropp. Alltid är nåt gift iblandat i såsen. Alltid finns nån orsak att känna skuld inför den skövling som själva existensen ger upphov till.
Jag föreslog för en tid sedan (har ännu inte fått något direkt gehör för idén) att vi borde hålla ett globalt postkodlotteri. Låt var femte lott ge högsta vinsten! Hyfsade odds. En tombola där vi helt enkelt tar kål på resterande fyra femtedelar av mänskligheten för att få ner miljöbelastningen. Grundproblemet är redan identifierat: det går åt alldeles för många julskinkor.
Fast det är klart. Alla döda kroppar lär, även de, bli en miljöbomb. Min käft är dessutom full av amalgam.
Ständigt misslyckas vi med att agera gud åt skaparen. Frågan om människan överhuvudtaget kan sägas tillhöra skapelsen kom egentligen upp – inte om julskinkan specifikt – utan mer som en undran över nödvändigheten. Alltså, finns något egenvärde i att rädda miljön? Arter kommer och går. Kanske allt är nostalgi, en rädsla för döden. Både inför den egna undergången, och på sikt hela artens.
På frågan om egenvärde existerar, är det svårt att svara jakande. Inte om man ser tillvaron utsträckt i astronomisk tid. Det framstår närmast som en självklarhet att människan måste dö. Helst snart. Om så bara för att få ordning på balansen i logos.
I undertexten till gömmer sig ock frågan om julskinkan tillhör evolutionen eller inte. För om Darwin hade rätt frammanas naturens ordning genom det deterministiska urvalet. Det finns ingen mening, och heller ingen undantagsklausul. Mänskligheten kan inte vara skapelsens krona, inte mer än någon annan art. Och om människans ätande av julskinka leder till den ultimata förstörelsen är det bara en naturlig följd av skapelsens gång. Arternas fall.
Så är man evolutionstroende har jag svårt att se hur människan skulle kunna utgöra det stora undantaget.
Inte ens när överflödets kultur manar till moralisk besinning.
Nej, grisen är redan slaktad! Och snön lyser vit på taken. Först äta. Sedan dö.