Assia Djebar om sig själv
Ständigt Nobelprisaktuella Assia Djebar har firat 50 år som författare. Fortfarande ställer hon de algeriska kvinnornas situation och det koloniala förtrycket i centrum. Men i sin senaste roman utgår hon helt från egna erfarenheter.
Foto:
Sedan 2001 bor och arbetar Assia Djebar i USA. Idén till den nya romanen kom till henne en morgon när hon läste tidningen i sin lägenhet i New York. Men bakgrunden till den historia hon berättar sträcker sig 60 år tillbaka i tiden; till det koloniala Algeriet och till den unga Assia Djebars försök att ta sitt liv.
- I New York Times fanns en bild på en 16-årig flicka som tagit sitt liv i en självmordsattack. Jag tittade på bilden och började tänka. Först dröjde tankarna vid vad som hänt - vid den politiska aspekten av att en flicka blivit självmordsbombare. Jag tänkte att nu har de intellektuella i den muslimska världen något att diskutera. Sedan förstod jag att det snarare var flickan och hennes ungdom jag betraktade. Då började jag minnas, säger Assia Djebar.
Mellan den palestinska flickan och den Assia Djebar som försökte ta sitt liv skiljer bara ett år i ålder. Det återuppväckta minnet av självmordsförsöket var starkt. Assia Djebar berättar att hon började skaka där hon satt vid sitt morgonkaffe. Trots det förhåller hon sig till den allvarliga händelsen med humor och en imponerande distans, som om hennes 17-åriga jags försök att ta sitt liv verkligen bara var romanstoff. Hon skrattar när hon berättar om den hemliga kärlekshistoria som slutade med att hon kastade sig framför en spårvagn.
- Det är väldigt banalt egentligen. Det var första gången jag bråkade med vad man kanske kan kalla en älskare. Vårt förhållande var oskyldigt, en kyss kanske, vi tog promenander tillsammans när mina föräldrar trodde att jag var på biblioteket. För mig var tjusningen i förhållandet att kunna gå till ställen jag inte kunde gå till själv. När han försökte ge mig en order sårade han min stolthet och jag blev rasande på mig själv för min dumhet. I mina ögon tog jag en ofantlig risk. Att min far eller någon av hans vänner skulle ha fått reda på vårt förhållande hade inneburit en katastrof.
Sedan sin debutroman La Soif (1957) har Assia Djebar gett röst åt de kvinnor som står med ena foten svävande i västerlandets förhållandevis fria värld och den andra fast i den traditionella muslimska familjens patrialkala heirarki. Med åren har hon allt mer kommit att intressera sig för Algeriets och den arabiska världens historia. I L’amour, la fantasia, på svenska 2003 under titeln Kärleken, kriget, skriver hon om Algeriets kvinnliga motstådskämpar, från den franska invasionen på 1830-talet till befrielsekriget på 1950- och 60-talen. I berättelsen återfinns episoden med spårvagnen, men i tidigare romaner har hon förhållit sig till det självupplevda stoffet på ett annat sätt.
- Jag har ingen fast struktur när jag skriver, jag anpassar mig efter ämnet. Samtidigt vet jag vad jag vill berätta. Det är saker jag har genomlevt eller fått berättade för mig - det vill säga från livet. Men genom att förlägga dessa historier till en fiktion har de blivit tydligare, säger Assia Djebar.
Den självbiografiska metod hon använt i sin senaste roman verkar snarare vara ett resultat av en vilja att förstå sig själv och sin omgivning än en på förhand uttalad ambition.
- Normalt sett använder jag självbiografiska element, men ordnade på ett annat sätt. Den här gången har jag beskrivit en sak i taget och det är för att återuppleva dem. Först när man återupplever sina minnen kan man knyta samman händelserna med de drivkrafter som ligger bakom dem.
Så jobbar vi med nyheter