Det kan förefalla smått oväntat att omslagsbilden på Piteå museums senaste årsbok visar ett stenigt skärgårdslandskap med tillhörande labyrinter i motljus. I själva verket täcker den bilden en del av årsbokens innehåll.
Vad jag närmast tänker på är två uppsatser med det temat. Den ena handlar om labyrinter som en inspirerande ”röst” i det bottniska landskapet. Konstnären Sture Berglund visar hur han får inspiration till ett landskapsvapen för Norrbotten.
Den andra uppsatsen av Berglund liksom Morgan Stenberg ger mer en beskrivning i ord och bild av labyrinter i samma skärgård. Här kan också vara på sin plats att förklara ordet labyrint, nämligen mer eller mindre koncentriska stencirklar lagda i strandnära lägen.
Kustkommunen Piteå har också andra teman att presentera i sin årsbok. Spännvidden är stor. Femåriga Emma i Rosfors såldes på fattigauktion och en uppsättning av Regnbågsteatens ungdomar skildrar ett tragiskt människoöde på gamla lasarettet lika med nuvarande vandrarhemmet vid Kanalen. Eller varför inte nämna Jan Lundquists uppsats. Temat där är Salomon Salomonsson och hundraårsminnet av Piteå-Tidningens start 1915.
Sist i denna exemplifiering vill jag peka på två uppsatser som givit mig personligen mest bestående minnen. Den ena är hör och häpna Rolf Gustav Johanssons bidrag med den något invecklade rubriken ”Furunäset och mentalsjukvården – arbetsterapi och familjevård vid Furunäset”.
Tidigare har man vanligen läst om den slutna anläggningen, kraven på isolering och den snarast livstidsdom som det innebar att bli inskriven där. Furunäset liksom Sandträsk betydde i folkminnet skräckupplevelser.
I Johanssons uppsats talas istället om familjevård, arbetsterapi och friskrivning, helt enkelt att patienterna temporärt kunde få vistas i enskilda hem. Så gällde en tid på 1950- och 1960-talen men samhällsutvecklingen gick vidare. Familjevården fick svårt att rekrytera lämpliga hem p g a jordbrukens nedläggning liksom att kvinnorna förvärvsarbetade. Familjevården har därför hunnit bli en historisk företeelse.
Så till sist: en okänd bit av Pitebygdens industrihistoria. Piteå Mekaniska Verkstads Aktiebolag både verkade och hann gå i konkurs under 1880-talet. Anläggningen låg där järnvägsstationen återfanns långt senare. En mekanisk verkstad betraktades med dåtida mått som något storartat, helt enkelt den nya tidens ankomst vid sidan av sedvanliga järnbruk vid lämpliga forsar.
Verkstadsbyggnaden var nära 52 m lång, antalet anställda ca 50 man och där fanns sådana nymodigheter som en ångmaskin även om det mesta arbetet skedde manuellt. Snart nog kom konkursen och från 1885 övertogs lokalerna av Piteå Ångbryggeri.
Från mekanisk verkstad till bryggeri, eller från labyrinter till lokaltidningens hundraårsminne. Ja, vad mera kan man sätta upp som målstolpar i en krönika som bär det lokalas prägel men på ett positivt sätt. Piteå museum har med sin trettiofjärde årsbok fortsatt sin serie och därtill sker detta i rätt tid kalenderårsvis. Och därtill, för att åter använda samma formulering, har man också orken att ge ut fotografiska krönikor och monografier.