Det verkar omöjligt att definiera ”feminist” på ett sätt som alla kan acceptera. Roxane Gay famlar bland formuleringarna. Ängslig hukar hon inför Den rätta feminismen och dem hon kallar ”särartsfeminister” – arga, humorbefriade, militanta, principfasta och med regler för hur man är som en äkta feminist. Sådana som hatar porr, fördömer objektifieringen av kvinnor, avstår från att behaga den manliga blicken, hatar män, hatar sex och satsar på sin karriär.
Lättad flyr hon till definitionen ”kvinnor som inte vill bli behandlade som skit.”
Ändå titulerar hon sig som dålig feminist, eftersom hon inte är fullkomlig, utan bara mänsklig. För henne innebär det att vara ärlig och full av motsägelser. Hon känner sig oförmögen att leva upp till idealen och framstår som en av de många kvinnor som ”sitter fast i förväntningarna om hur de ska spela sitt kön.”
Gay känner sig misslyckad på grund av sina intressen, åsikter och personlighetsdrag. Hon ser hemska TV-serier om (sur)real housewifes, lyssnar på musik med vidrigt kvinnofientliga låttexter, finner nöje i något så förfärligt som Femtio nyanser-böckerna, har rosa som favoritfärg, skäms för att hon rakar benen, är ihop med manliga idioter bara för att hon är lat och fejkar ofta orgasmer.
Bitvis framstår det som en bekännelse av en rätt omogen människa: ”Vem vill bli vuxen?”
Trots sin självkritik är hon djupt engagerad i de frågor som är viktiga för den feministiska rörelsen – rimligen inkluderande alla medvetna, vettiga, demokratiska människor.
Frågorna rör fördomar och orättvisor som Gay upplevt i sitt snart 40-åriga liv som svart kvinna i USA: rasdiskriminering, homofobi, utseendefixering, motstånd mot abort och kvinnans reproduktiva rättigheter – samt, inte minst, otaliga exempel på kvinnomisshandel och våldtäkter.
Hon blev själv våldtagen av ett rått grabbgäng när hon var ung. Via medierna har hon tagit del av liknande övergrepp, till exempel hur 18 män i Texas våldtog en elvaåring – och hur eftersnacket mest handlade om hur illdådet skulle påverka det stackars samhället och männen.
Hon ser det också som ett svek mot kvinnorna att kändiskräk som Chris Brown, Charlie Sheen och Roman Polanski kommer undan så lätt och tillåts pråla med sin stjärnstatus trots att de våldfört sig på kvinnor.
Hennes summering är distinkt och odiskutabel:
”Vi lever i en kultur som är alldeles för eftergiven när det gäller våldtäkt.”
Den kulturen är i hennes värld den amerikanska, beklämmande i sina avarter. Hon kritiserar en rad politiker, författare och medieprofiler. För att fullt ut kunna följa resonemangen i hennes essäsamling bör man ha koll på den amerikanska populär/skräp-kulturen.
Budskapet är att kvinnorna fått det bättre – men att bättre definitivt inte är bra nog.