Arena ger ut vältajmat temanummer om näthatet
TIDSKRIFTArena nr 2/April
Flickorna blev inte trodda och samhället slöt upp bakom gärningsmannen. Och en mycket olustig kampanj mot den ena flickan startade på nätet - trots att gärningsmannen dömts för båda våldtäkterna. Allt fanns att läsa i domstolsprotokollen. Men det spelade ingen roll vad som var sant. Näthatet tog över.
Och nu, när reportaget avslöjat det som pågått i Bjästa, tycks en ny mobb ha tagit över som vill bränna ner samhället på grund av det som hänt.
Hela hat-havet stormar alltså där ute i internets oreglerade farvatten och Bjästa-fallet är bara ett exempel av många.
I det senaste numret av Arena tas just nätets baksidor upp i par läsvärda artiklar som utgår från lite olika perspektiv. Det är ett sällsynt vältajmat temanummer.
Under rubriken När frihet blev hat konstaterar Lisa Bjurwald att antalet anmälda fall av nätförtal 2009 ökade med 45 procent jämfört med 2008 och att hatkampanjer, påhopp och direkta hot frodas på nätet.
Hon ifrågasätter också om det är en god idé att låta nätkommentarer publiceras bara millimetrar under nätartiklarna och att det som står att läsa där aldrig skulle publiceras i papperstidningen.
Dessutom menar hon att medierna låter sig lånas till olika former av strategiska kampanjer från extrema grupper i kommentarsfälten som blir särskilt synliga när det handlar om "Israel, abort eller något annat som ger nätmobben blodvittring".
När det gäller vilka artiklar som kommenteras är det utan tvekan så att Bjurwald träffar rätt. Skriver NSD om samer, invandrare och vissa typer av brott vet vi ganska väl vilken typ av kommentarer som kommer på webben. Och mycket går helt enkelt inte att publicera, för då skulle ansvarig utgivare få förklara sig inför rätten.
Problemet kan ofta sammanfattas i att de som skriver artikelkommentarer som befinner sig i den publicistiska gråzonen inte kan skilja på vad som är vad i yttrandefriheten. För man har ju rätten att ha vilken åsikt som helst, men det betyder inte att man får utrycka sig hur som helst. Och det är ofta där som de havererade nätkommentarerna hamnar snett.
Men Bjurwald är inte förtjust och menar att nätkommentar-erna är ett urspårat experiment från internets ungdom.
Hon har onekligen poänger
i sin artikel, men tenderar också till att bli nog så förenklande i sin analys om hur tidningarna resonerar kring nätkommentarer i dag. Det är inte bara så att chefredaktörerna skryter om sina tusentals artikelkommentarer för att få klirr i kassan, som Bjurwald vill påstå. Visst finns säkert sådana chefredaktörer. Men det förs också en seriös diskussion på redaktionerna om kommentarernas effekter och hur de ska hanteras.
Frilansjournalisten Anders Mildner är lite mer hoppfull inför internets förändring av journalistiken än Bjurwald, trots sin artikels titel; Journalistikens framtid och förbannelse.
Det är en resonerande artikel, välformulerad och ofta på pricken
i sina beskrivningar.
Mildner menar att artiklar, nyheter och åsikter blir sociala objekt som vi bollar mellan varandra i det nya medielandskapet. Det pågår på facebook, twitter och andra kanaler. Han menar att tevens, tidningens och radions tid som ensamma nyhetsfilter är förbi. I de sociala mediernas tid har vi lika god hjälp av våra vänner på facebook menar Mildner.
Där har det numera uppstått flöden av nyheter som fungerar.
Men en nyckelfråga är trots allt hur man ska skapa kvalitet ur det kvantitativa flödet och Mildner menar att journalistiken har en komplicerad framtid framför sig. Journalisterna har en långt mer svårläst medievärld att förhålla sig till.
Och några enkla svar för framtidens journalistik finns inte enligt Mildner.
I detta ser han möjligheten till något att glädjas över, "åtminstone för den som vill diskutera kvalitet".
Jag hoppas han har rätt.
Så jobbar vi med nyheter