Termen ”arbetsstuga” är måhända okänd ibland, åtminstone i ett rikssammanhang. Två definitioner kan vara till hjälp på vägen, nämligen: ”äldre typ av internat för barn från fattiga hem, företrädesvis i glesbygd”. Vidare sägs: ”Nödåren 1902-03 i norra Norrland ledde till att åtta arbetsstugor inrättades 1903 i Norrbottens län och en i Västerbottens län.”
Så långt står att läsa i Norrländsk uppslagsbok, och då med tillägget att ”stugornas” syfte var att ge arbetsfostran, social stabilitet och höjd moral.
På samma tema spinner Laila Freij i sin nya bok Arbetsstugubarn. Där får vi läsa om lilla Svea som kom till arbetsstugan i Nattavaara hösten 1924 och skulle stanna där i sju läsår.
Då fick hon lära känna föreståndarinnorna, de svensktalande, som påtagligt skildras med värme och uppskattning. Men Svea mötte också tidens fattigdom, umbäranden och som vi kan tycka stränga disciplin. Inte utan orsak användes namnet arbetsstuga för att betona både arbetets nödvändighet och fostrande effekt.
I största allmänhet kan det tyckas oss nutidsmänniskor att man utgick från den Lutherska andan, att arbeta i sitt anletes svett.
Redan bokens baksidestext antyder även en helt annan bild. ”För en del var dock vistelsen på arbetsstugan tung och hemlängtan svår.” Glesbygdsbarnen skulle redan vid sju års ålder lämna föräldrahemmet, ta sig till en annan social miljö, leva kollektivt och sedan komma hem endast under jul- och sommarlov. Till allt detta annorlunda lades att svenska var det nära nog förhärskande samtalsspråket på stugan.
Därmed kommer vi in på aspekten om ”försvenskning” av Tornedalens befolkning och att föreståndarinnorna ofta betraktades som överhetens spjutspets i det arbetet.
Under de senaste årtiondena har vi fått några innifrån-skildringar av arbetsstugorna. Påtagligt är att slutomdömet hos de f d eleverna är så skiftande – helt enkelt från svart till vitt.
Svea som talar genom dottern/författaren har på det hela en positiv inställning till sina år på arbetsstugan. Boken slutar i dur. Den äldre generationens drömmar om ett jämlikare samhälle blev ett välfärdssamhälle.
Svea kunde senast julen 2013 sända släkthälsningar per Internet och då vid en ålder av 97 år. Det om något beskriver såväl tidens flykt som den enastående förvandling Svea och hennes generation har fått uppleva.
Bokens styrka ligger i det självupplevda, det breda perspektivet och den eftertanke som ägnas åt samhällsomvandlingen. Texten är påtagligt dokumentär i vissa avsnitt med redovisning av originalhandlingar samt kompletteras med foton. Bildåtergivningen lämnar dock en hel del övrigt att önska eftersom det mesta framträder snarast som grått i grått. Litteraturlistan skulle också kunna förbättras vad gäller stavning och exakthet.