– Det känns som om jag kommer till bastuns expertisområde, säger hon.
De senaste veckorna har man kunnat se en annons på Arbetsförmedlingens hemsida, där konstnären Frida Klingberg söker fyra arbetslösa personer som kan tänka sig att delta i konstprojektet Bastu för arbetslösa. Det går ut på att Frida, tillsammans med fyra arbetslösa, ska bastubada under fyra timmar, samtidigt som hon tar del av de arbetslösas tankar om sin situation i samtal med dem.
– Jag lägger inte i så mycket mig själv i det här. I de här samtalen är det mest de som jag anställer som har samtal med varandra, säger hon.
Hon berättar att titeln; Bastu för arbetslösa, är något som funnits med henne i ett par år. I huset där hon bor finns en bastu och idén till projektet kom till henne när det pratades om ”arbetslinjen”.
– Det började med en välgörenhetstanke kring att jag skulle anordna en relax hemma för arbetslösa, eftersom det verkar som om man inte får vara ledig och må bra när man är arbetslös. Sedan utvecklades det till att bli mer ett undersökande projekt och inte så mycket ett välgörenhetsprojekt.
På torsdag kommer Bastu för arbetslösa att genomföras i en bastu i Kyrkbyn i Luleå, men egentligen har Frida Klingberg arbetat med förberedelser inför projektet ända sedan hon tog sin examen från Konstfack för snart två år sedan. Bastubadandet har också genomförts på två orter redan, Dala-Floda och Gnesta i fjol, och efter Luleå väntar Fengersfors i Dalsland och Malmö.
Vad har du för förväntningar på projektet i Luleå?
– Jag har redan nu fått upprörda kommentarer kring att man bastar med badkläder på. I Luleå är det flera som har protesterat mot att man ska ha badkläder och att det är ohygieniskt. Det känns som att jag kommer till bastuns expertisområde. Det känns som att jag kommer att få lära mig saker om bastubadande, säger Frida och skrattar.
Hon har fått ungefär 40 ansökningar och de personer som hon väljer ut som deltagare i projektet anställer hon under fyra timmar, för 120 kronor i timmen, och hon står själv för handdukar till bastubadarna.
Hon betonar att ”en viktig grej” för henne är att ”det är en transaktion som pågår”.
– Jag är arbetsgivare och betalar dem för deras tid. Vissa saker som upplevs som privata blir varor. Tid blir varor, jag köper deras kroppsfunktioner, i det här fallet svetten, och jag köper deras tankar och erfarenheter. Det är för mig väldigt tydligt. Det är det man säljer när man säljer sig på arbetsmarknaden, och det är ju väldigt intimt på många sätt. Man säljer ju en stor del av sig själv.
Samtalen under bastubadandet kommer hon att spela in och när bastandet är över kommer Frida att samla in handukarna.
Vad ska du göra med dem?
– Ja, det vet inte jag än faktiskt. Det här är processbaserat och jag låter projektet vägleda mig, säger hon och berättar att själva insamlandet i sig är viktigt.
– Det är inte för att sedan göra en slutprodukt som jag gör det men samtidigt vill jag dela med mig av tankarna som kommer fram och av all den kunskap jag samlar på mig under den här processen, allt jag läser, alla jag kommer i kontakt med, samtalet i bastun, all procedur runtomkring. Allt är ju oerhört intressant även om det är extremt vardagligt.
I april ska projektet vara avslutat men än så länge är det osäkert i vilken konstform Bastu för arbetslösa kommer att presenteras. Hon söker pengar för att kunna skriva en bok om projektet och i november ska hon ha en utställning i Gnesta i Sörmland, där bastuprojektet kommer att vara med. Däremot vet hon att hon kommer att ändra titeln.
– Vad det än är kommer det inte att vara det här projektet. Det här projektet är nu och jag vill betona det, att jag tycker att det är viktigt att insamlandet är en del av en transaktion som sker i ett ögonblick. Jag betalar dem för att få det här, sedan äger jag det här och så får jag göra vad jag vill med det. Vad jag sedan gör med det är ett senare problem. Men Bastu för arbetslösa är det som händer och pågår just nu. Jag gör inte det här för att sedan göra en slutprodukt.