Först kommer de ryska partisanerna och skjuter ihjäl, sedan tyskarna och bränner ner. Sist de inhemska kraftbolagen och lägger byarna under vatten. I efterkrigstidens finska Lappland står de arbetslösa unga männen och undrar vad de ska ta sig till i detta förlustens landskap.
Detta är bakgrunden till Lauri Hihnavaaras personliga dokument ”Arpeetia!” som är hans fjärde bok. De tidigare kom ut på det anrika finska WSOY, vilket är stort för en pensionerad industriarbetare med hela jobbkarriären på svenska sidan. Det skrivs mycket på finska i Sverige nu när 1960- och 1970-talets stora invandrarvåg gått i pension men få når en större publik ens i den egna kretsen trots det flitiga läsandet. Lauri Hihnavaaras populära verk om lappländska öden har en stor läsekrets i båda länderna.
De fyra unga männen Lauri, Volle, Hinkura och Matias från Sodankyläs utbyar har hört att Sverige har allt som saknas därhemma. Tänkt och gjort – utan språkkunskaper, karta eller annan utrustning än ordet arbete som ledstjärna kör de från Lappland till Trollhättan – någon längs vägen vet att tala om att där ska finnas arbete. Och snart är de på plats vid bandet och tillverkar svenska bilar i svenskt tempo vilket innebär knappt en andningspaus och definitivt inte en möjlighet att inhämta ett främmande ord av någon svensk arbetskamrat om det nu skulle finnas någon. Inte tal om några språkkurser. Svenska får de tolkad (si sådär) i de fåtaliga kontakterna med arbetsledning och samhällsbyråkrati.
Men de klagar inte, de har arbete med hyfsad lön. Efter en tids besvärlig baracktillvaro får de riktiga lägenheter så att eventuell familj kan komma efter. När även fruarna börjar jobba ordnas barnomsorgen genom passande skift och samarbete mellan familjerna, den finska sammanhållningen är viktig. På fritiden erbjuder Finska föreningen både nöjen och samhällsinformation.
Kvällen innan första semesterdagen startar karavanen till hemtrakterna, drygt 150 mil enkel väg, helst i sträck, med kinkande barn och mycken tobaksrök. Sedan en två veckors drömtillvaro innan tanken på hemresan börjar gnaga för att bli verklighet i slutet av juli. Den eviga hemlängtan är huvudskälet till att kvartetten nappar på möjligheten att börja på Norrbottens Järnverk i Luleå, ”ett stenkast” från gränsen.
Nu jobbar de i riktigt tung stålindustri: extrem hetta, fysisk ansträngning, mental påfrestning och stora risker. Nej, inte heller nu klagas det mycket av de som står pall – fast alla gör inte det – de har ju Finland ett stenkast ifrån och arbetskamrater från svenska Tornedalen att prata med. Och även här är de uppskattade yrkesmän, inte fel att vara finne i den tunga industrin! Och genom allt slit har de skaffat sig ett gott liv. Att barnen och barnbarnen vid familjesammankomsterna snart bara talar svenska ingår i priset.
Denna dokumentära berättelse kastar ljus över del schabloner om finnar. Våghalsigheten och rådigheten som ofta ses som finska egenskaper är kanske också även en förmåga att agera i en omöjlig situation. Supandet en genväg till avkoppling efter en strid: en arbetsdag som spänt musklerna till fiolsträngar. Kniven – ett självklart redskap i skogslandets självförsörjning och rätt hanterad faktiskt inget att vara rädd för. Hihnavaara vill vara opartisk, förskönar inte det föga insmickrande hos sina ödeskamrater. Sverige är ett land som begåvats med allt som Finland nästan inte har: glans och enorma rikedomar, dramatisk och omväxlande natur, och framför allt en lång fredlig historia. Ur detta ymnighetshorn har även den fattiga grannen fått smaka, ibland med bitter bismak. Men allt är bra ändå, vad hade alternativet varit.
Lauri Hihnavaara tillhör den ansvarstyngda gruppen modersmålsbevarare. Han har en väldig rikedom på finska ord och uttryck som han skickligt manövrerar med. Och han har ett driv i storyn, den lappländska berättartraditionen går inte att ta miste på. Men han tycks skriva med lite väl hög hastighet och är inte alltid observant på den språkliga ytstrukturen, finliret med tidsformer, synonymer eller pronomen för att slippa störande upprepning osv. En skriven text är ju resultatet av oändlig möda, lik den man lade ner på NJA:s stålgöt. Båda dessa göromål behärskar ju författaren.
”Arpeetia!” är en bok om kroppsarbete. Den åskådliggör den dolda världen bakom vårt välstånd, världen med många glömda hjältar. Den är också en bok i tiden när globaliseringen och språkförbistringen inom arbetslivet ökar och rättegångarna mot storföretagen börjar rulla på.
I en gripande passus kan huvudpersonen Lauri inte göra sig förstådd hos en överordnad: framföra ett livsavgörande ärende och visa vilken sorts människa han är.
Men framför allt är ”Arpeetia!” en viktig bok om Sveriges största och fortfarande så okända nationella minoritet.