Handskarna är blöta, fingrarna styva. Varv på varv mellan handen och armbågen lindar jag stängseltråden. Jag går sakta framåt. I våras tog jag sex långa steg mellan varje pinne innan jag slog ner dem i den mjuka jorden. Nu är marken frusen. Hovspåren i leran har blivit isfyllda halvmånar. Brännässlor och tistlar står kvar i vissna klungor, ratade av hästarna. Fötterna domnar och armen värker, men jag fortsätter linda, varv på varv.
Fågelskit smulas sönder mot min jacka. Lämningar efter de små sparvarna som suttit och gungat medan de spanat på insekter och maskar. Förtorkade spindlar faller till marken när jag hakar loss tråden ur öglorna. Någon fler fluga kommer inte att fastna i deras trasiga garn.
Förra gången jag gick här lindade jag tråden i motsatt riktning, satte fast den på stolparna. Det var maj månad och solen stekte min nacke. I vinterhagen vandrade hästarna av och an, otåliga att få rusa ut i grönskan. Då tänkte jag på allt som hänt medan marken legat under snön. En häst och två katter fick aldrig se en ny vår. Det blev många tårar den vintern.
Det är som om arbetet i hästhagen öppnar upp för tankarna att vandra fritt både framåt och bakåt. Här summerar jag min tid, tiden mellan uppsättning och nedtagning. Ungefär som om tankarna sitter i tråden. Jag lindar upp den och rullar ut den.
Mycket har hänt också under den korta sommaren, och när nu löven åter fallit är det med både ängslan och förhoppning jag tänker på min nästa promenad med trådhärvan. Då kommer jag att veta andra saker än jag nu vet. Då kommer jag att tänka tillbaka på den här dagen och minnas mina funderingar. Då kommer jag att sammanfatta en ny vinter och glädjas över en ny sommar. Kanske har #metoo offren blivit fler, kanske har Trump skickat en raket till Nordkorea. Mello och ESC 2018 kommer i alla fall att vara avklarade. Kanske nynnar jag på en ny sång då.
En murken gärdsgård kikar fram ur slyn. Från en annan tid med andra betesdjur. Bakom kala buskar och träd blänker den lilla sjön som hela sommaren varit dold av bladverk. Jag samlar ihop min rulle, knyter en knut. En sak är i alla fall säker. Till våren kommer den att trassla. Med alla sina skarvar är det oklart om den ens längre leder ström.
Stolparna får stå kvar på de ställen där de inte hindrar snöplogning och skoterkörning, det blir enklare så när allt ska upp igen. Snön hänger i luften och jag vandrar hemåt i fruset lingonris. Det är alldeles tyst. Nästa gång jag går här kommer fåglarna att kvittra.