För några år sedan retade jag upp ett par svenska arbetarförfattare genom att påstå att arbetarlitteratur var ett problematiskt begrepp, pga den historiska glidningen av ordets innebörd, i takt med att klass-systemet i Sverige förskjutits och ändrats.
Begreppet arbetarlitteratur bygger fortfarande i grunden på den kanon av svenska arbetarförfattare, varav många fick sitt genombrott under 1930-talet. Modern ”arbetarlitteratur” behöver alltså en ny definition och en ny analys.
Mycket är sig dock likt: arbetarförfattaren har i de allra flesta fall lämnat sin klass, i och med bytet till ett manschettyrke (dit även författarens gebit hör). Vistelsen i det proletära helvetet kan vara av längre eller kortare slag, men genererar alltid en bok, eller kanske t o m flera, vilket jag skrev om i en krönika tidigare i vår.
Omformuleringen av vad ”modern arbetarlitteratur” är, i jämförelse med den traditionella, känns särskilt nödvändig när det gäller mottagaren av arbetarlitteraturen, dvs läsaren. Två frågor: vad kännetecknar en arbetare idag, och vad läser denne. Är det Greider, Alakoski eller Lundberg som ligger på nattduksborden i de sotiga proletärpörtena?
Första frågan, vad en arbetare är, är väldigt knivig, eftersom svaret skär över både ekonomiska och sociala gränser. Andra frågan däremot, råder det ingen tvekan om. Efter att ha slitit i kapitalismens tjänst är det deckaren, dramat, eller skräckromanen som arbetaren och arbeterskan kopplar av med.
Populärlitteraturen har alltid varit den underström av ej politiskt korrekt läsande som arbetarklassen ägnat sig åt. I vår tid finns ett helt smörgåsbord av populärgenrer att läsa för avkoppling, underhållning och verklighetsflykt. Modern populärlitteratur är den nya arbetarlitteraturen.
Man behöver alltså skilja på producent och konsument när det gäller innebörden av begreppet arbetarlitteratur.
Den svenska arbetarrörelsen hade under 60- och 70-talen många kampanjer för att sprida arbetarlitteratur, i form av bokserier som man fick hem t ex en gång i kvartalet. Dessa utgåvor hittar man väldigt ofta i loppisarnas och återvinningarnas bokhyllor, i obläddrat skick. Men så fina halvfranska band..! Fin prydnad, med andra ord.
Jag kommer själv från arbetarklassens obeväpnade skyttegrav, men har ännu inte fått epitetet arbetarförfattare, trots att jag många gånger i mina dikter tar upp mitt sociala arv. Men kalla mig inte borgerlig, då drar jag skarpt.