Är Magnus Uggla verkligen på riktigt? Eller är han bara en karikatyr av en gubbsjuk manschauvinist, porträtterad med en gigantisk dos ironi? Jag vet inte vad jag ska tro. Han står där – stel, stillastående och bredbent – och sjunger om sin ungdom, en svunnen tid då han inte ville annat än att ”komma till”. Han belyser sina nuvarande manliga behov (porr och ett renstädat hus) som måste tillfredsställas och fula gubbar som stöter på döttrarnas kompisar. Det måste vara ironi. Det måste vara ren komik. Annars är mannen galen.
I vilket fall görs det helt utan sinne för smak, precis som när han valde kvällens scenklädsel (stora röda mjukisbyxor). Det är inte en konsert, utan snarare en slags buskismusikal regisserad av Stefan och Krister.
Men vad det än må vara så är det fantastiskt uppskattat. Hela PDOL-publiken verkar vara på plats framför Stora scenen och låter sig lydigt bli dirigerad när Uggla pekar på vilka som han vill ska jubla respektive vara tysta. Barn, ungdomar, deras föräldrar – till och med pensionärer med kryckor – hoppar alla lyckligt upp och ned till de första tonerna av Jag Mår Illa. En kollektiv, genuin glädje som berör. Det är bara så synd att Uggla inte utnyttjar denna enorma popularitet till att sprida andra budskap än att kvinnans plats är i hemmet och att hon ska släppa till när helst hennes man får lust.