Det är de som tränar när de tränar eller i tanken tränar, tränar på vägen till arbetet, på lunchen, på hemvägen och möjligen också på kvällen.
Det är de som arbetar ihärdigt och mera än så och lite därtill och gärna fortsätter på fritiden som mest av allt liknar arbetstid.
Det är de som läser bloggen när de går, bloggar när de går, chattar, gillar och powerwalkar när de till synes bara går, bloggen registrerar.
De är de som powerwalkar när de är ute med hunden, när hunden är ute med dem, som försöker få ihop träningspassen, för att inte missa chansen till spin-off-effekter, och som gärna skulle vilja träna mer när de tränar.
De är de som målmedvetet cyklar till jobbet, som cyklar i varselkläder och hjälm, som cyklar i ilsket lysande kläder och hjälm, som bestämt cyklar, som inte cyklar för cyklandets skull utan fokuserat och bestämt cyklar.
Det är de som tränar med inköpen, som gör varje ögonblick till en grad av träning eller utveckling eftersom inte utvecklingen får stanna av eller ens ta paus.
Det är de som pusslar med livspusslet, försöker få det att gå ihop, pusslar med livslivspusslet och ser att livslivslivspusslet innehåller ordet liv tre gånger och därför måste det få valuta i alla sina stunder.
Det är de som nätverkar, Pecha kuchar, pitchar och i namn av nyorden försöker finna orden för det som enkelt skulle kunna sägas, men som då inte räknas.
Det är de som vill uttrycka sig, skriva, måla, gestalta, få någon att se och lyssna, samtidigt som de själva inte vill ta intryck av annat än sina egna uttryck.
Det är de som vill ha uppmärksamhet, mera uppmärksamhet och gärna ännu mera, eftersom bekräftelse är det billigaste bränslet för existensen, nej, inte den allmänna existensen, utan för att just de existerar och att andra bekräftar det.
Det är de som vill fram, inte trängas, gå förbi köer, känna sig förmer, ta för sig.
Det är de som är galakåta och som tror att deras närvaro vid pinsamma galor bygger samhällen.
De är komna ur alla läger, dras åt mitten och bildar den ljudlösa knall vi kallar tystnadens kultur.
Alla har hört den, men ingen kan återge den med sina stumma läppar.
Dåtiden hade sina kälkborgare.
Vi har fått attackborgare.
Alltid på. Alltid beredda att göra flera saker samtidigt. Alltid medvetet intensiva i sin framfart, men med intränade leenden på sina läppar.