Ibland känner man suckar av blod, svett och tårar, ibland av både strider och dessas extas. Kan man sammanfatta allt detta med ett par ord? Den konventionella synen uppfattar vikingarna som forntida krigare, sjöfarare, nordbor som härjade vida omkring ute i Europa, från Ryssland till Grönland. Ibland brukar till den allmänna uppfattningen fogas att vikingarna även var köpmän, kolonisatörer och färgstarka ”blonda busar” i största allmänhet. Slutligen: de kan med lätthet omvandlas till populära ”kändisar” vilket en gång i tiden eller på 1940-talet tog form av exempelvis Frans G Bengtssons romangestalt Röde orm.
Den norske historikern Kim Hjardar levandegör vikingen med hjälp av tre i sig välkända inslag, kartor, text och bilder, i likhet med vad bokens underrubrik anger. Den geografiska ramen är också välkänd, från Ryssland till Grönland med mindre inslag av New Foundland och detta utifrån det allmängiltiga begreppet ”Skandinavien”. Det känns dock ibland som att den geografiska begränsningen sviktar så smått. Ibland kallas det snarast ”nordiska kärnområdet” för ”Skandinavien”, ibland för ”Norden” som om detta skulle vara synonyma uttryck. Så är dock inte fallet om vi håller på detaljerna. Norden innefattar Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige med tillhörande självstyrande områden, Skandinavien däremot inkluderar rent naturgeografiskt enbart Norge och Sverige samt nordvästra delarna av Finland. En sådan avgränsning kan tyckas förvånansvärt snäv men har faktiskt om dock inkonsekvent tillämpats av Hjardar. Boken nämner mest i förbigående vikingarnas närvaro i Finland men ägnar sig mycket mera åt de danska fynden.
Inslaget av kartor är högst påtagligt. Detta är ett positivt konstaterande. Kartorna i sin detaljrikedom och sina pilar på folkförflyttningar känns imponerande. En fråga inställer sig dock: varifrån har författaren hämtat faktaunderlaget till allt detta? Sannolikt inte från den egentligen förvånansvärt kortfattade litteraturförteckningen. Kanske ska en recensent inte fråga efter sådant eftersom boken rent allmänt har upplägget av aptitretande presentation i bild och kartor.
Och till sist: hur är det med den geografiska representativiteten? För Sveriges del avtar inslagen påtagligt norr om Dalälven, för Finlands del är det som nämnts fråga om genomfartstrafik till och från de ryska floderna. Redovisningen för Norges del är talrik vilket kanske får förklaras med att det är en norsk forskare som har skrivit boken och då bland annat har tagit med det rekonstruerade smått gigantiska vikingahuset i Borg i Lofoten med längden 83 m. I det sammanhanget hade det också varit spännande att dryga ut den nordliga exemplifieringen med den tvärförbindelse över fjällen som antyds av ändpunkterna Lule älv – Tysfjord – Engelöy. Med lite fantasi kan vi då uppfatta även Norrbotten som en del av det förvånansvärt vidsträckta kontaktnät som existerade för ungefär tusen år sedan.